Blågult backar upp Durmaz
Toni Kroos, Real Madrids ifrågasatte storstjärna – det var han som med sitt första landslagsmål på två år med sin frispark i matchminut 95 lika vackert som brutalt och grymt spräckte Sveriges drömmar om skrällpoäng mot de regerande världsmästarna från Tyskland. Men det var presschefen Hans Ulrich-voigt och sportchefen Oliver Bierhoff som drog skam över tysk fotboll med sitt arroganta översittaruppträdande efter slutsignal när de rusade mot den svenska ledarbänken och hånade Sverige.
– Några tyska ledare springer fram till oss och börjar håna med gester efter att vi kämpat i 95 minuter och förlorat. Ja, det är klart att jag blev förbannad för det är så oerhört respektlöst! De får gärna jubla och fira och se oss deppa, men man gör inte på det viset, klargjorde förbundskaptenen Janne Andersson på presskonferensen.
Jag har aldrig någonsin sett Janne så förbannad att säkerhetschefen Janne Gustavsson tvingades gå emellan när det höll på att uppstå handgemäng mellan svenskar och tyskar.
Och det var han också långt senare där den högröda ansiktsfärgen och det sammanbitna käkpartiet talade för sig själv. Med all rätt.
Visst har tyskarna bett om ursäkt, både muntligt och på twitter. Men det finns inga ursäkter för sånt uppträdande av arrogans och översitteri.
Ulrich-voigt påstod att han ”bara” hade klappat händerna. Jag såg något annat. Jag såg en presschef som pekade finger och gjorde v-tecknet. Och fick sedan höra en tysk förbundskapten, Jogi Löw, förminska sig själv som människa genom att varken ha hört eller sett något.
– Vem hånade? Var det jag? Jag såg ingenting.
DÅ HADE SVERIGE i 95 minuter gjort en heroisk match, genomfört den lysande taktiskt med lågt försvarsspel och sylvassa omställningar och vridit sig ur skruvstädet i början och faktiskt, skapat tre högkaratiga chanser förutom Ola Toivonens högklassiga mål. Och den solklara straffen på Marcus Berg som alla såg förutom den polske domaren Szymon Marciniak som vägrade att ta hjälp av det tidigare så hyllade VAR (video assistance referee), vilket han i efterhand fått svidande kritik för.
Men till slut blev det tyska trycket för massivt och verkligheten hann i fatt oss. En käftsmäll, en knock, en näve rakt i solar plexus där på Fisjtstadion i Sotji som smärtade och jävulskt ont.
För det blev precis som den forne engelske skyttekungen Gary Lineker har myntat: ”Först springer 22 spelare efter en boll i drygt 90 minuter. Sedan vinner Tyskland.”
– Den tyngsta förlusten i hela min karriär, konstaterade Janne sedan inhopparen Jimmy Durmaz olyckligt dragit på sig frispark som Kroos skruvade in.
FÖR EFTER KÄFTSMÄLLEN, det sena 1–2-målet och det tyska hånet skulle det bli än värre när Durmaz sedan blev personligt påhoppad och anklagad av mörka krafter och idioter på sociala medier.
Något som fick det svenska landslaget, tillbaka i Gelendzhik, att inleda söndagsträningen med en manifestation mot rasism.
– Att bli kritiserad är något vi lever med, men att bli kallad blattejävel och självmordbombare och få mordhot mot mig och mina barn är helt oacceptabelt, sa Durmaz i sitt brandtal.
En av tidernas tyngsta förluster i svensk landslagsfotboll, hån och rasism – det är det som Sverige nu ska resa sig från inför Mexiko-matchen för aldrig tidigare har Janne Anderssons mantra, att då var då och nu är nu, varit viktigare. För sportsligt kunde det ha varit värre. Seger mot Mexiko på Centralstadion i Jekaterinburg på onsdag och laget är vidare till åttondelsfinal. Trots allt.
”En av tidernas tyngsta förluster i svensk landslagsfotboll, hån och rasism – det är det som Sverige nu ska resa sig från inför Mexikomatchen.”