Liberaler kan lära av Gösta Bohman

Ivärlden och i Sverige blåser starka vindar bort från liberalismen. Klimatet är bistrare: liberala idéer, som förr togs för givna av nästan alla, är inte längre självklara. Hur ska liberaler hantera det nya läget? Det finns lärdomar att hämta från historien. På sjuttiotalet upplevde vi också en snabb politisk klimatförändring för liberalt sinnade partier att hantera: vänstervågen. Att titta på Moderaternas strategival i det läget är särskilt intressant. Skeendet finns skildrat i Tommy Möllers doktorsavhandling om borgerlig samverkan. M hade upplevt ett katastrofval 1970. Hur skulle partiet förhålla sig till att både andra partier och väljarna gick åt vänster?

Inom M formulerades två möjliga strategier :” ankarfästes strategin” respektive” samverkansstrategin ”. Samverkansstrategin innebar att mans kulle närmasig mittenpartierna, Folkpartiet och Centerpartiet. I praktiken innebar det att M skulle gå åt vänster.

ANKARFÄSTES STRATEGIN VARDE N strategis omvaldes, och som partiledaren Gösta Bohman kom att personifiera. Den var det omvända: att Moderaterna skulle hålla emot.

I en tid av kritik mot den klassiska liberalismen skulle M bli dess tydligaste förespråkare och den tydligaste motståndaren mot socialismen. M skulle fånga upp de, sannolikt väl så många, svenskar som inte gillade den allmänna rörelsen vänsterut.

Och med en effektiv opinionsbildning skulle den allmänna stämningen på sikt kunna ändras i liberal riktning. Bohman lanserade ”den nya individualismen” som ny etikett på partiets ideologi. ”Bohmandoktrinen” innebar att Moderaterna all tidskulle vara Socialdemokraternas huvudmotståndare. Om S rördes i gett snäpp åt höger, skulle M ta motsvarande högersteg för att upprätthålla avståndet.

Ankarfästes strategin b leven spektakulär framgång. Från att ha varit ett litet, krisdrabbat och från andra partier delvis isolerat parti blev M det ledande, statsbärande borgerliga parti vi nu ser.

OCKSÅ OPINIONSBILDNINGEN LYCKADES. Med stöda vandras insatser, inte minst näringslivets intensifierade opinionsbildning, var M rätt positionerade vid åttiotalets början när vänstervågen slutligt ebbade ut.

Först med Reinfeldt skedde ett skifte till samverkansstrategin( fast nu med den moderniserade benämningen ”triangulering”). Man blev ”Nya Moderaterna” och övertog den sakpolitiska mittenpositionen i svensk politik. Med framgång – fram till i dag.

Idet strategiska valet mellan ankarfästes strategin och triangulering har M i dagvalt Reinfeldtlinjen. Sverigedemokraternas k a bekämpas genomsakpolitiskt närmande. Fram till nu har strategivalet inte levererat någon framgång för M. Det kan bero på att den tid vi lever i i dag, på ett plan, mer liknar vänstervågens sjuttiotal än någon annan epok i Sveriges moderna politiska historia.

Det är Centerpartiet och Liberalerna som valt en profil där man sätter klackarna i backen mot den nationalistiska populismen. Om några år kommer vi att se om ankarfästesstrategin kan vara lika lyckosam i dag som för 45 år sedan. Kanske kommer vi att få besked tidigare än så.