Ostkusten ruvar på behandlingar vi aldrig provat
ÄNTLIGEN blev det badväder! Och vilket väder sen! Don’t get me started, jag kan prata om det i timmar.
Det är nu man förstår både varför man överhuvudtaget lever och hur bra man har det som råkar bo precis just här. På den sjunde dagen när Gud vilade så badade han i havet. Det är inte så svårt att begripa.
VI ÄR JU dock inte ensamma i vattnet. Det bor en ruskig massa invånare där. De tråkigaste är brännmaneterna. Än har jag inte stött på någon brännis, men rätt som det är kommer de och då gäller det att vara förberedd.
Som född och uppvuxen i Varberg så har jag alltid trott att jag vet hur man hanterarbrännmanets attacker, men sommaren 2013 fick jag lära mig en annan, lite mer avancerad, behandling som härstammar från ostkusten.
DET VAR JULI och min sambo och jag skulle ta ett kvällsdopp. Det var en jättefin kväll och som vanligt ganska mycket folk på stranden. Vi parkerade våra handdukar och hoppade i plurret. När vi kom upp igen hade ett sällskap på kanske tio ungdomar med stockholmsdialekt slagit sig ner en liten bit från oss. Några badade, några var kvar på klipporna. Inget var konstigt.
Men så skar plötsligt ett vrål av smärta genom lugnet. Måsarna lyfte och strandbesökarnas ögon vändes mot bryggan vrålet kommit ifrån. Mot ungdomsgänget kom en tjej i 15-årsåldern halvspringandes med ena benet släpande efter sig, hela tiden vrålande det mest gutturala dödsångestläte jag nånsin hört. Hon kraschlandade mitt i sällskapet och hennes vänner dök ner över henne.
HELA STRANDEN VAR på helspänn, vi gick närmare med mobilerna redo ifall vi skulle ringa efter ambulans. Då skriker tjejen: ”En brännmanet!! Jag känner inte mitt beeeeen!!”. Alla strandbesökarna pustade ut och återgick till sitt. Men tjejens sällskap var helt hysteriskt och hon fortsatte vråla som att hon klivit på en mina.
De virade in henne i ett badlakan medan en tjej stod framför henne och masserade hennes tinningar samtidigt som hon blåste henne i ansiktet. Jag kunde inte sluta titta, allt var så märkligt. Tjejen kved och skrek om vartannat. Då slöt hela sällskapet upp runt henne och så började de alla sjunga ”Kumbaya my Lord, kumbaya” samtidigt som massörtjejen vaggade henne från sida till sida. DET VAR SÅ HIMLA KONSTIGT.
EFTER EN STUND reste sig brännoffret och sprang vrålande från stranden, så jag vet inte om behandlingen fungerade. Kanske värt att testa ändå? Himla spännande att få ta del av ost kustska brännmanets ritualer sådär hux flux på playan! Ett extratrick i förbandslådan!
”Jag kunde inte sluta titta, allt var så märkligt. Tjejen kved och skrek om vartannat. Då slöt hela sällskapet upp runt henne och så började de alla sjunga”