Den amerikanske krigsveteranen Bob Birmingham är på återbesök i Halland, där han för 73 år sedan kraschade med en jättelik B24 Liberator.
Bob Birmingham, 92, är tillbaka i Falkenberg igen. Det var här han var med om en dramatisk flygkrasch 1945. ”Jag var bara 18 år när jag skickades över Atlanten till kriget i Europa.”
IGreendale, Milwaukee, bor en man som börjar varje dag med att dricka morgonkaffe ur en mugg prydd med Falkenbergs FF:S klubbmärke. I hans finaste skåp i vardagsrummet finns ett handtag från en fallskärm och en torkad krans som hans älskade hustru en gång band av gräs hon plockat på en äng i gränstrakterna mellan Ljungby och Vinberg. Normalt skulle han ha omkommit på den där ängen för drygt 73 år sedan. Men allt var inte normalt den 17 januari 1945 när världen stod i brand och en jättelik B24 Liberator störtade utanför Falkenberg och tio unga amerikanska pojkar överlevde den kanske mest dramatiska flygkrasch som någonsin inträffat i Sverige. Nu är han tillbaka för ett sista återbesök i staden som han betraktar som sitt andra hem. Möt Bob Birmingham, 92, ett stycke levande världshistoria.
VI TRÄFFADES FÖRSTA gången för 23 år sedan när jag skulle skriva ett reportage om 50-årsminnet av andra världskrigets slut åt HN. Hundratals amerikanska flygarveteraner hade då korsat Atlanten och tagit sig till Norwich, England, för att uppfylla Vera Lynns löfte om att en gång mötas igen, ”We’ll Meet Again”. Och där, i skuggan av medaljprydda Wing Commanders och andra högdjur, fann jag en liten man med ett oändligt stort hjärta. Vi har mötts många gånger sedan dess, i både USA och Sverige, inte minst i Falkenberg dit han återvänder så länge benen bär. Det är knappt de gör det längre, men i allt annat är det samma gamla Bob vi tar med på en veckolång rundtur till platserna där denna märkliga historia utspelade sig.
– Jag var bara 18 år när jag skickades över Atlanten till kriget i Europa, förklarar Bob i bilen ut till kraschplatsen. Vårt uppdrag den här morgonen var att bomba ett oljeraffinaderi utanför Hamburg. Jag var livrädd och bad till Gud att få leva en enda dag till.
Bob var nose gunner ombord på den stora B24:an och satt helt oskyddad längst fram i en liten plexiglasbubbla när det tyska luftvärnet började hamra mot himlen.
– På något sätt lyckades jag kontrollera min rädsla. Men bara sekunder efter att vi fällt bomberna blev vi träffade.
”Hello, hello! Welcome, Bob!” Hillevi Svensson i Hällarp tar emot med både värme och hembakt. Vi var här även sist, men Hillevis lilla gård är en så betydelsefull plats för den här berättelsen att vi måste stanna till ännu en gång, Det var ju här i hönshuset planets pilot, Roger Hicks, gömde sig under natten i tron att han inte nått fram till Sverige. Beviset på att han trots allt var i säkerhet fann han till slut i ett kvarglömt nummer av Hallands Nyheter i gårdens utedass. Till en början förstod han ingenting, då tidningen förstås var skriven på svenska. Men så, på sidan 12, ett namn han kände igen: GUNDER HÄGG!
ROGER OCH DE andra i besättningen är borta nu. Bob tänker ofta på sina kamrater. Kanske mest på mekanikern Eddie Quarford som lyckades laga tankar och ledningar, så att det sargade planet kunde nå fram till Sverige och Falkenberg. Och förstås på piloten Roger Hicks, som i sista ögonblicket fann en fallskärm åt Bob. Planet var då på väg att störta, eftersom allt bränsle tagit slut.
– Jag hoppade och försökte få tag på handtaget som skulle lösa ut fallskärmen, men jag hade på mig mina otympliga flygarhandskar och fick inte grepp om det.
Under några fruktansvärda sekunder försökte Bob förtvivlat få grepp om handtaget
innan han till slut slet av den otympliga handsken och lyckades.
– Det var nära, mycket nära, berättar Bob och ser märkbart tagen ut vid minnet. Det hann bara gå några sekunder innan jag hängde i ett träd! När jag tagit mig ner skakade jag i hela kroppen. Just då brydde jag mig inte om var jag hamnat. Det enda som betydde något var att jag stod på denna underbara jord igen.
Hemvärnet tog snabbt hand om Bob och snart samlades traktens ungar kring den unge flygaren. Alla hade hejdlöst roligt åt honom. När Bob skickades till Grand Hotel i Falkenberg förstod han varför.
– Hela bakdelen på min flygaroverall hade slitits sönder i trädet och jag gick där med rumpan bar, förklarar Bob med ett skratt.
NATURLIGTVIS ÄR DET just på Grand Hotell Bob bor under återbesöket. Idag, 73 år senare, minns han mest smörgåsbordet, som serverades trots att det egentligen var förbjudet på grund av ransoneringarna. Utsikten mot Tullbron är hänförande från Bobs rum. Och dagen till ära flaggar hotellet amerikanskt.
– Det har de gjort även vid mina tidigare besök, men denna gång kanske vi förtjänar det med tanke på hur många rum vi bokat, säger Bob och ler.
Med på resan är nämligen även sonen Jim, dottern Shary, barnbarnet Michele och hennes man Donovan. Kanske tur att inte alla i släkten Birmingham dök upp, för då hade nog inte rummen räckt till. Bob har totalt 40 direkt nedstigande anförvanter – barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Familjen är allt för Bob, särskilt sedan hans älskade hustru, Marie, gick bort. Idag bor han med sonen Jim som förlorade sin fru i alldeles för unga år.
– Vi stöttar och tar hand om varandra. Men mest går jag runt med dammsugaren efter honom, för pappa strör kaksmulor och annat omkring sig vart han går, förklarar Jim skrattande.
Ute på kraschplatsen träffar vi Lennart Johansson, jämnårig med Bob, som förklarar att han var den som så småningom transporterade flygplansvraket till Vinbergs station, varifrån det skickas iväg på Pyttebanan. Innan dess hade förstås ungar från både när och fjärran plundrat vraket på souvenirer.
”Jag var en av dem”, erkänner Sibon Larsson glatt under vårt besök på Olssons Cykel- Motor- och Svetsningsverkstad i Falkenberg. Sibon förklarar att plexiglaset från cockpit och skyttetorn var särskilt eftertraktat och förvandlades till ringar och smycken. Vi får även berättat för oss om luftvärnet i Falkenberg som sköt mot bombplanen som passerade förbi under krigsåren, men framför allt många skratt när Sibon drar sina historier. Vår 92-årige gäst trivs som fisken i vattnet i familjen Olssons anrika verkstad, bland motorcyklar som tycks vara av samma årgång som honom själv.
Delar från planet finns fortfarande bevarade i Morup, där eldsjälen Ingvar Johansson och några andra flygentusiaster driver ett museum. Bobs familj tror knappt sina ögon när det visar sig att det finns en särskild monter om deras pappa och morfar.
Naturligtvis blir det även ett besök på fotbollsarenan i Falkenberg. Det här är trots allt en man som dricker sitt kaffe ur en Ffmugg. Bob ser sin första fotbollsmatch där man gör mål under i stället för över ribban. Ryktet om vem som är där sprider sig snart och flera supportrar kommer fram och hälsar.
DET BLIR MÅNGA skratt under veckan, men även tunga samtal, och en del tårar. Allvaret är alltid närvarande under rundresan i den halländska sommaridyllen. Bob berättar känslosamt:
– Med tanke på vad nazisterna gjorde mot människor var vi tvungna att få slut på kriget. Men det har inte gått en dag sedan dess utan att jag bett för de oskyldiga som kan ha dött av bomberna vi fällde.
Andra världskriget är en av mänsklighetens största tragedier och även de som överlevde är märkta av sina upplevelser. Bobs dotter Shary berättar:
– Innan mamma gick bort berättade hon hur pappa brukat rycka med handen över bröstkorgen om nätterna. Som för att få tag på det där handtaget till fallskärmen…
De sista dagarna kommer även vemodet smygande och allt blir så mycket mer dämpat. Ingen säger det rent ut, men vi förstår båda att det är det sista återbesöket.
Men med Bob Birmingham vet man förstås aldrig…
Hela bakdelen på min flygaroverall hade slitits sönder i trädet och jag gick där med rumpan bar