Mitt i sorgen: Kamp för en bättre vård
HALMSTAD: Annika Anderssons dotter Hannah skrevs ut efter tre veckors vård inom psykiatrin. Fyra dagar senare tog hon en överdos av mediciner och dog. Hannah blev 21 år gammal.
Hannahs mamma Annika Andersson frågar om jag vill ha mjölk i kaffet. Hon har köpt kanelsnurror och Ballerinakex. Vi sätter oss vid köksbordet i lägenheten på Vallås tillsammans med Hannahs vän Josefine Lövgren. Hon var med Hannah från de sorglösa ungdomsåren till slutet för bara några veckor sedan. Josefine åkte med Hannah till psykakuten så många gånger att hon tappat räkningen.
– Det var säkert 100 gånger. Hon kom dit, blev kvar någon dag tills hon mådde bättre och så fick hon komma ut igen. Sedan tog det ett dygn så hade ångesten kommit tillbaka och hon hade skurit sig och tagit droger igen, beskriver Josefin.
De träffades när de var 13 år. När Hannah var 18 blev tecknen på hennes sjukdom tydliga. Hon skar sig på kroppen och tog droger för att dämpa ångesten.
LANGAREN VAR OFTA en kille de lärde känna i tidiga tonåren. Efter Hannahs död den 21 maj har polisen fått alla uppgifter som behövs om honom.
Hannah dog av en överdos. Hon hade varit inlagd på sjukhuset i tre veckor, i huvudsak utan droger, och Annika tror att när hon nu upprepade sitt vanliga mönster tålde Hannah inte så mycket som hon brukade.
Den ofrivilliga överdosen tog hon under en helg när Annika var inlagd på sjukhus. Annika hade kollapsat på fredagen efter att hon under sex månader kämpat förtvivlat nästan dygnet runt för att hålla sin dotter vid liv. Hannah hade släppts ut på onsdagen, två dagar innan Annikas kollaps. I efterhand har Annika fått veta att Hannah tog chansen att knarka ohämmat. Ingen var hemma. På måndagen hittades Hannah död.
Annika klandrar sig själv för att hon inte fanns där när hon behövdes som mest. Hon har svårt att se klart på sin dotters målmedvetna kamp för att avsluta sitt liv.
– Hannah har betytt så mycket för mig. Hon har gett mig så mycket, kanske för att jag kämpat så för henne, alltid. Nu vet jag inte om jag orkar överleva. Men först känner jag mig kallad till att göra detta. Jag vet att hon hade sagt ”Jag är stolt över dig mamma. Att du gick ut och varnade andra för vad psykiatrin gör.”
– Hon har gråtit här så många gånger, legat på golvet så många gånger och ropat: ”Är det någon som kan hjälpa mig?”, ”De hjälper mig inte!”, ”Hjälp mig!”, berättar Annika.
TÅRARNA RINNER NED för kinden. Rösten sviker henne. Hon tar sats och fortsätter:
– Hon har hållit mig i armarna och skrikit under tiden som jag har kramat henne och hört henne säga: ”Jag får ingen hjälp mamma.”
Annika som till och med krävde att Hannah skulle tvångsvårdas plågar sig själv och framkallar minnena som fortfarande är starka. Det
har bara gått några veckor sedan dottern försvann ur hennes liv:
Hon tar fram mobilen och visar bilder. På ärren på Hannahs kropp. På såren. En bild sticker ut. Den visar såret Hannah tillfogade sig en natt när hon satt och rökte vid köksfläkten. Annika sov. Såret ovanför knäet är närmare en decimeter brett, har trasiga kanter och ser precis så illa ut att man förstår kirurgens kommentar när han fick se det: ”Jag vet inte hur jag ska kunna få ihop det här.” Annika Andersson fortsätter: – Vad ska jag göra, som är en vanlig liten svensk. Jag har gått med henne dit och de har bara tagit sin matlåda och sagt: ”OK. Gå hem och ta livet av dig. Det är ditt ansvar Hanna. Hej då!”
– Hon har legat på marken utanför intaget och skrikit ”Jag vill dö”. Och sedan kom det här jävla aset till läkare som säger ”Vill du dö, Hanna?”.
– ”Nej” svarade hon då. ”Det är bra, nu är du konstruktiv” sade han då. ”Då kan du gå hem.”
Vi sitter tysta en stund. Josefine berättar om sin vän som tynade bort. Som stängde av alla sociala kontakter. Vännen som hon bokstavligen fick slåss för att kunna nå fram till.
– Men när hon väl släppte in mig pratade vi.
ANNIKA ANDERSSON FRÅGAR om vi vill ha mer kaffe. Men inte ens den nybakade bullen går att äta upp. Förtvivlan kring köksbordet är kompakt. Annika visar mig Hannahs rum, visar sängen där hon låg död och säger:
– Där låg hon ensam och dog. Kroppen försökte stöta ifrån sig tabletterna men hon slutade andas. Det är så overkligt. Men jag ska försöka gå vidare.
– Jag har berättat allt för polisen och anmält läkarna som släppte ut henne gång på gång för grovt tjänstefel och vållande till annans död. Jag vet att det är flera som jobbat under dem som sökt sig ifrån deras avdelning. När jag träffade verksamhetschefen hade vi ett långt samtal. Det märktes att hon till sist fattade vad min dotter tvingats gå igenom. Hon var skakad, rejält tagen av det jag berättade.
Kroppen försökte stöta ifrån sig tabletterna men hon slutade andas. Det är så overkligt. Men jag ska försöka gå vidare.