Vitsig buskis med lite för svag motor
BUSKISRECENSION
PILSNER OCH PENSELDRAG Regi: Ulf Dohlsten I rollerna: Jojje Jönsson, Claes Månsson, Siw Carlsson, Mikael Riesebeck, Anna Carlsson, Lars Väringer, Ing-marie Carlsson, Ola Hedén, Per Holmberg och Karin Bergquist. Manus: Gideon Wahlberg, bearbetat av Lars Classon och Jojje Jönsson. Sångtexter: Ing-marie Carlsson, Lars Classon och Anna Carlsson (även koreograf). Regiassistent: Matilda Jönsson. Smink & mask: Tiina Bengtsson. Kostym: Marianne Lunderquist, Scenografi: Marianna & Peter Dillberg. Ljus: Mats Johansson. Ljud: Stellan Bengtsson. Producent: Janne Andersson (2Entertain). Vallarna, Falkenberg den 1 juli.
Jag räknar till åtta dörrar eller portar i scenografin. Gott om möjligheter till att snabbt springa ut och in alltså.
Men i ”Pilsner & penseldrag – gänget i 57:an reser västerut” sker förflyttningarna i lugnare takt. Årets 2entertain-buskis på Vallarna i Falkenberg är nämligen ingen fars.
Faktum är att pjäsens motor är ovanligt liten och långt ifrån en förvecklingskarusell. Alla känner igen alla från början, utom nyinflyttade Greta - som döljer sitt verkliga ärende.
När de andra okända kopplingarna avslöjas är föreställningen i princip redan slut. Upplösningen blir tyvärr lika snopen som i en dålig deckare, där ingen kunde gissa vem mördaren var eftersom publiken inte fick några ledtrådar.
DET SOM ISTÄLLET ska driva på handlingen i ”Pilsner & penseldrag” är om Oscar (en stabil och trygg Lars Väringer) ska kunna betala plötsligt chockhöjda hyran och att ett kuvert med pengar försvinner.
En lösning verkar finnas när hans rika moster Malvina kommer på besök – Siw Carlsson i en för henne typisk roll, med härligt hög energi, Malvinas replik om ”små jävla gröna ärtor” associerar jag förresten till Magnus Härenstams ”Verkmästaren i magen”.
Lars Classon och Jojje Jönsson har bearbetat Gideon ”Söderkåkar” Wahlbergs gamla folklustspel ”Grabbarna i 57:an” från 1935 genom att ändra mycket av handlingen, stryka några mindre rollfigurer (Oscars barn Lisa och Karl-göran) och krydda scenerna med humoristiska repliker. HEMBITRÄDET VIVAN BENGTSSON (spelad av Anna Carlsson)
Den rutinerade regissören Ulf Dohlsten får allt att flyta på i ett jämnt tempo, så att både tystnad och utbrott får avsedd effekt.
Det flörtiga hembiträdet Vivan kunde ha varit Annika Anderssons roll och den alkoholiserade bokbindaren Ludde hade passat Stefan Gerhardsson.
HÄR GÖR ISTÄLLET Per Holmberg en fin, nedtonad insats, medan Anna Carlsson lyser med farfars hemmagjorda ordspråk och trevlig sång i 30-talsstil i exempelvis ”Jazzgossen” och ”I wanna be loved by you” med nya svenska texter, samt ”Säg det med ett leende”.
Förra hösten tog ju Anna Carlsson över efter Annika Andersson som Fabian Boms syster och båda har tidigare visat sin mångsidighet i ”R.E.A.”.
Lägg till att Anna har varit uppsättningens koreograf och bidragit
JAG HAR LITE svårare för de musikaliska plankstrykarna, som i den dubbelt så långa tv-serien från 1978 spelas av Bert-åke Varg och Sune Mangs.
På Vallarna får Jojje Jönssons Vicke bli ett korkat matvrak och upprepar vad Claes Månssons Fabbe säger. Jojjes tajming är alltid en fröjd, även när han spelar andrafiolen.
Fabbe i sin tur ligger på gränsen till att vara en vandrande Metoohashtag med någon slags diagnos. I pjäsens universum väcker han emellertid inga frågor, utan ska smälta in som en tönt med grandiosa tankar om exempelvis sin egen attraktionskraft.
Som droskförare bryter Ola Hedén på tyska och skriker ”Schweinsteiger” (Bastian, känd tysk fotbollsspelare) men i den större rollen som den arbetslöse före detta börsmäklaren Gösta får han inte visa sin humoristiska sida.
Det kompenseras dock av Göstas tidvis gulliga romans med Greta (Karin Bergquist). Göstas mamma och Oscars syster Sofi (Ing-marie Carlsson), blir däremot mest ett bollplank för de andra.
”Att pussas är som att äta en äggamacka upp och ner. Det gäller att få ut tungan i tid, annars missar man det gottaste.”
I SLUTÄNDAN ÄR det lite längre än vanligt mellan gapflabben och nog hade personkonflikterna vunnit på att vässas ett snäpp. Då hade situationskomiken kunnat ökas, med bakhåll, revanscher och statusfall.
Men få blir nog besvikna på ”Pilsner & penseldrag”, som följer traditionen på Vallarna. När Glenn Millers ”In the mood” blir ”Vårat gäng” i slutscenen, kan vi åka hem nöjda, även om vi inte har sett något nytt eller fått några bestående funderingar.