Käre Karl Marx – varför var du alltid så bister?
Grattis, Karl! I maj var det 200 år sedan du föddes och få människor har väl påverkat det moderna samhällets tänkande så mycket som du och din gode vän Friedrich Engels?
När jag var yngre hade jag ett komplicerat förhållande till dej, dina skrifter och idéer; dels såg du så fruktansvärt tråkig och allvarlig ut på alla bilder – inte minst från militärparader i Östeuropa. På något märkligt sätt fick det mej att inte vilja läsa till exempel ditt manifest, trots att det verkligen var en tid då du var på modet. Det mesta runt dej och dina kompisar – både de samtida och de som följde efter – var alltid så allvarligt. Ja, nästan högtidligt. Kommer ihåg hur jag såg ett första majtåg passera förbi. Deltagarna skanderade taktfast, såg bistra ut och bar flaggor med bland annat ditt porträtt. Detta tillsammans med bilder från öst fick mej och många med mej att söka andra och mer frihetliga vägar på vänsterkanten.
FÖR EN TID SEDAN SÅG JAG pjäsen Young Marx som har spelats vid den nyöppnade The Bridge Theatre i London sedan förra hösten. En fundamental succé som även visats på bio i Sverige – i direktsändning dessutom. Jag vet inte riktigt vad du skulle
”En sak förbannar jag dock: att ingen fick för sej att skriva denna komedi för länge sedan.”
tycka om föreställningen, men jag hade mycket nöje av den. Äntligen visades du upp som en glad och mänsklig varelse – i vissa fall lite väl levnadsglad, då du gjorde hushållerskan med barn och sålde din frus arvegods på pantbanken.
Det påstås att pjäsen till 90 procent bygger på verkliga händelser. Om detta vet inte jag så mycket & tänker inte heller undersöka saken – för mej och de övriga i publiken var det så befriande att få skratta både med och åt dej. Mitt i detta gestaltande av dina år i London, får du tillfälle att lägga ut dina teorier i långa resonemang, som även de i denna förpackning framstår som positiva och intressanta. Eftersom det påstås att du dels hade höga tankar om dej själv, dels tyckte om dramatik, så tror jag faktiskt att även du hade njutit och skrattat. En av dina favoriter var ju Shakespeare. I hans klassiska drama Hamlet håller huvudrollsfiguren ett tal om hur teater bör spelas; att hålla upp en spegel för sin samtid och se saker, händelser och människor för vad de är.
KÄRE KARL – DET FINNS SÅ mycket att säga om allt detta; om hur du framställde dej själv och om hur du sedan levde vidare, långt in i vår tid. En sak förbannar jag dock: att ingen fick för sej att skriva denna komedi för länge sedan. Jag tror att den hade påverkat på så många plan och troligtvis hade dina idéer landat i en något bördigare jord än vad som skett.
På så sätt bekräftar Young Marx tesen om att konst och kultur kan förändra världen; nu blir jag nyfiken på att läsa dina texter. Det krävs en kul typ för att våga berätta något allvarligt. Det får vara gott så. Grattis på 200-årsdagen!