Framtiden är hoppfull enligt Ibrahimovic

Tyvärr har de etablerade politiska partierna tappat den demokratiska drivkraften, skriver statsvetaren Jörgen Johansson.

DEBATT 5/7. Det finns anledning att i dessa dagar, när nu Almedalsveckan pågår för fullt och med en valrörelse i antågande, att fundera över tillståndet i svensk demokrati och hälsoläget bland de politiska partierna. Ett perspektiv kommer från ett kanske oväntat håll, nämligen från Zlatan Ibrahimovic.

I DEN INTRESSANTA Svt-dokumentären ”För Sverige i tiden” (finns att se på Svt-play) ger han en hoppingivande bild av situationen i Sverige. Han talar till dokumentärens bilder av människor i Rosengård och säger att det är här vi har vår framtid. Han talar till de unga människorna, till utlänningarna, till de fattiga, till de som på förhand fått veta att man inte duger något till och som inte kommer att lyckas i livet.

Istället, säger Ibrahimovic, om man ser det från dessa människors synvinkel, och inte bara från utsidan, finns det mycket kraft att hämta – många Ibra-kadibras som kan förändra världen.

Ibrahimovic står därmed i stark kontrast till den krisstämning och negativism som utgör den politiska drivkraften för främst Sverigedemokraterna men där även en del andra partier vill valsa med. SD har exempelvis gjort det till en politisk affärsidé att betrakta samhällsutvecklingen i katastroftermer. En del i detta är att exempelvis hävda att människor med namnet Ibrahimovic inte bör kunna få kalla sig svenskar. På vilka sätt utvecklar vi egentligen samhället med den typen av retorik?

Partierna domineras på central nivå av en utpräglad elit bestående av politiker som alltid varit just bara politiker.

Ibrahimovic bär faktiskt upp ett konstruktivt politiskt och demokratiskt perspektiv, det vill säga människornas livsvillkor går alltid att förbättra. Ibrahimovic uttrycker det med orden att alla har en framtid, alla har en chans och alla har möjligheter – det spelar ingen roll vem du är eller var du kommer från.

Och viktigast av allt är när han säger; vi får inte göra det svårt för de som är annorlunda. Jag erinrar mig att det var den sortens perspektiv som svensk arbetarrörelse en gång utgick från. Tage Erlander uttryckte för längesedan detta i en intervju: ”Har du tänkt på hur märkligt det är, att när den socialistiska agitationen började, då vände man sig inte till de rika och välutbildade och uppmanade dem att bygga ett bättre samhälle. I stället vände sig de socialistiska agitatorerna till de allra fattigaste och mest obildade. Till dem sa man: det är ni som ska förvandla Sverige.”

TYVÄRR HAR DE etablerade politiska partierna tappat den typen av demokratisk drivkraft. Partierna domineras på central nivå av en utpräglad elit bestående av politiker som alltid varit just bara politiker, av opinionsanalytiker, av kampanjstrateger och konsulter. I hög grad har man därmed också förlorat, inte bara medlemmar, utan också förmågan att samtala med människorna i Ibrahimovics paradis eller på andra ställen där folk kämpar för att utveckla sina liv och framtidsmöjligheter. Det saknas på partikanslierna ett politiskt tilltal som bör känneteckna demokratin eller folkstyret, det vill säga där ansvar och utveckling placeras hos folket – det är inte vi; det är folket som bygger framtiden. Ibrahimovic har talat, det är värt att lyssna. Jörgen Johansson universitetslektor i statsvetenskap