Jannes blågula gossar – annan tid, annat lag
Jag har sett Sverige blytungt åka ur EM på straffar mot Holland 2004 i ett stekhett Faro med det, på pappret, kanske vassaste landslaget på år och da’r med ”The superswedes”, Zlatan Ibrahimovic, Fredrik Ljungberg och Henke Larsson. Jag har sett Sverige bli utspelat och nedplockad som en Billy-hylla från Ikea i delar av Tyskland när vi i åttondelsfinalen hoppades på så mycket mer mot Tyskland i VM i München 2006.
Jag har sett Ryssland och Andrej Arsjavin, den lille Tsaren med rosor på kinderna, skicka ut Sverige redan i gruppspelet i EM i Innsbruck 2008, vilket skulle bli Fredrik Ljungbergs sista match i landslagströjan.
Jag har sett Halmstads BK:S forne guldtränare, Roy Hodgson bryta Englands förbannelse i tävlingssammanhang mot Sverige, när Theo Walcott och Danny Welbeck på 14 nattsvarta minuter i Kiev 2012 förvandlade 2–1 till 2–3 och skickade blågult ur EM trots att en match återstod i gruppspelet.
Och jag har sett Belgiens Radja Nainggolan i slutminuterna släcka Sveriges hopp om åttondelsfinal i EM i Nice 2016 sedan blågult inte förmått göra ett enda spelmål och därefter både giganten Zlatan Ibrahimovic lämnade in sin landslagströja nummer 10 för gott liksom förbundskaptenen Erik Hamrén och trotjänarna Andreas Isaksson och Kim Källström.
Varje gång – samma förhoppningar, samma drömmar. Nu är vi där igen. Men ändå inte. För Janne Anderssons landslag är en annan tid, ett annat lag.
Gruppspelshindret är redan övervunnet. För första gången sedan 1994 även åttondelen.
I morgon eftermiddag spelar Sverige Vmkvartsfinal mot England. Stora, starka, kaxiga England. Åtminstone enligt britternas egen självbild.
SEGER DÄR OCH Janne Andersson har inte förgäves packat resväskan full för en vistelse i Ryssland tiden ut eller låtit planeringskalendern vara blank fram till och med den 16 juli, dagen efter Vm-finalen.
För då blir det så. Semifinal på gigantiska Luzjniki-stadion i Moskva på onsdag. Och favorit i repris, Vm-final på samma arena fyra dagar senare. Eller som sämst – bronsmatch i St Petersburg dagen före.
Det låter fullständigt overkligt. Som den där måndagseftermiddagen i slutet av maj på Svenska fotbollförbundets kansli när jag och Nt-masse hade fått egen tid med Janne och vi avslutade med frågan: ”Om Sverige skulle vinna Vm-guld – kysser du Putin då?”.
Jag kommer ihåg att han först blev helt ställd, sedan började han garva för att till slut svara ”NEEJ!” och fortsätta garva.
Då var det ju mest ett skämt, en kul grej, för det skulle ju aldrig kunna ske. Men vem vet vilka tankar som då rörde sig i huvudet på Jan-olof Andersson från Söndrum? Målbilden var ju uppenbarligen en helt annan. Eller som han själv brukar säga: – Jag är dålig på att drömma, men bättre på att jobba.
DET ÄR DEN mentaliteten han har planerat och rotat hos spelarna. De drömmer inte utan jobbar. Stenhårt. Och de vet att hårt arbete, lojalitet, Laget före Jaget och att följa matchplanen är det som tagit Sverige, ett av Vm-slutspelets mest svårslagna lag, dit det är och kan ta blågult ännu längre. Trots att Mikael Lustig är avstängd, Emil Krafth lär förstås ersätta, och trots orostecken för en av planens bästa spelare mot Schweiz, mittfältsmotorn Albin Ekdal.
Från hotellet Rossiya på Maxim Gorkys gata nere vid den mäktiga floden Volga, som på sina ställen här är två kilometer bred(!) med fina badstränder, är det ungefär 15 kilometer upp till Samara arena, där i normala fall FC Krilija Sovjetov från den ryska förstadivisionen, Premjerliga håller till.
Hit, till ett varmt Samara, kommer Sverige i dag för träning och match i morgon. Visst kan sagan då ta slut, men oavsett hur det går är Janne Anderssons landslag ändå hela svenska folkets hjältar som skapat fotbollsfeber hemma i Sverige och samtidigt förbryllat en hel fotbollsvärld.
Och visst är det väl så i sagorna att hjältarna ändå alltid vinner till slut...?
”I morgon eftermiddag spelar Sverige Vmkvartsfinal mot England. Stora, starka, kaxiga England. Åtminstone enligt britternas egen självbild.”