Hur skriver man om dem som precis har dött?

Vad ska folk säga om mig när jag är död? Blir det idel vänliga ord som ”han hade ett hjärta av guld”? Eller börjar folk gräva djupt i gamla oförrätter och kommer upp igen, med beska sanningar? ”Sådan var han. Egentligen. Den djävla idioten”.

Men en sak kan man vara rätt säker på. Om det skrivs ett minnesord, en så kallad nekrolog som publiceras i en tidning, blir det ljust och vackert. Så brukar det vara. Det travas superlativ på varandra: ”han var lojal, vänfast och kreativ”, ”hans goda humör gjorde det till en fröjd att arbeta med honom”...

Det står inte ett negativt ord. Alla fel och brister har försvunnit.

Det är tänkvärt för en journalist. Borde inte vi, som alltid framhåller vår objektivitet, även låta det gälla denna del av tidningen? Är det kanske dags för nekrologer, där såväl vänner som fiender får säga sitt?

Själv är jag tveksam. Det är naturligt att man främst minns allt det goda hos en släkting eller vän som precis har ryckts bort – och så känner nog de flesta.

Familjesidorna lär alltså fyllas av lovsånger även i framtiden.

MEN MAN KAN aldrig vara säker. För några veckor sedan publicerades några giftiga minnesord i tidningen Redwood Falls Gazette i den amerikanska delstaten Minnesota.

En 80-årig kvinna hade gått bort och hennes barn skrev en nekrolog, där de berättade att mamman blivit gravid med sin mans bror. Hon hade sedan övergett sina två barn i det första äktenskapet, och det hade aldrig blivit någon försoning.

Det är naturligt att man främst minns allt det goda med en släkting eller vän som har ryckts bort – och så känner nog de flesta.

Men nu var hon död och skulle ”face judgement”, enligt barnen. De tillade ”she will not be missed” och ”the world is a better place without her”.

I en intervju förklarade sonen att syskonen känt sig tvungna att skriva om det som plågat dem i hela livet – och det kan jag förstå. Men frågan är om en nekrolog är den bästa platsen för en uppgörelse?

Tidningen i Minnesota mötte också många upprörda reaktioner och tog bort minnesorden från hemsidan.

EN ANNORLUNDA NEKROLOG skriver även mannen i den fiktiva novellen ”Förgänglighet” (ur samlingen ”Natten ifråga” av Tobias Wolff ). Mannen författar minnesord över sig själv med idel beröm och skickar in texten till en tidning där den stackars familjeredaktören (jag känner djupt för honom) tar in den på familjesidan. Utan att kolla fakta.

Den ”döde” stormar sedan nästa dag in på redaktionen och råskäller. Han får ursäkt och dementi och - så vitt jag minns - ekonomisk kompensation, medan familjeredaktören sparkas.

Sedan händer saker som jag inte ska avslöja, men den återuppståndne kan i alla fall glädja sig åt att ha fått precis den nekrolog han ville ha. Åtminstone så länge han var i livet.

Han har haft full koll på alla ord men lär få svårare att styra vad som skrivs när det är dags att ”face judgement” på riktigt. En falsk nekrolog kanske räknas som en svår synd?