Sagan slut – men tack för festen Janne och blågult!
Som vi har drömt. Som vi har hoppats. Som vi gång på gång har förvånats och överraskats. Och som vi har älskat detta Janne Anderssons stolta landslag. Men i lördags klockan 19.51 lokal tid i Samara 100 mil sydost om Moskva tog den svenska Vm-sagan slut.
Det kändes bara – tomt. Snopet. VM rulllar vidare. Men Sverige är inte längre med på festen.
Men även om energin var slut när spel på så få spelare till slut tog ut sin rätt, även om Englands förbundskapten Gareth Southgate hade läst sönder Sverige, även om målvakten Jordan Pickford såg till att blågult aldrig var riktigt nära och även om besvikelsen var enorm där och då på innerplan efter slutsignalen på Samara arena så är det inte det som vi tar med oss från Vm-sommaren i Ryssland 2018.
Det är stoltheten. Det är prestationen. Det är lagbygget som fick en hel fotbollsvärld att häpna och förundras. Det är den blågula fotbollsfebern, både i Ryssland och framför allt hemma i Sverige, som gör att vi nu kan prata om Vm-sommaren 2018 i stället för 1994.
Sverige var bara en match från medaljmatch, två från Vm-final och är ett av världens åtta bästa lag. Åtta.
Så tack för festen, Sverige! Och tack, Janne Andersson!
DET VAR ETT annat landslag som på söndagen landade hemma i Sverige igen än det som åkte för en dryg månad sedan utan några förväntningar. Stoltare. Rakare ryggar. Med vetskapen att man kan mäta sig med de allra största.
Ett landslag som har satt Sverige på fotbollens världskarta igen.
Det var också därför som förbundskaptenen direkt samlade sina spelare och ledare i en ring på planen, samtidigt som en speakerröst förkunnade ”Ladies and gentleman, Sweden nil – England two” innan The Beatles ”All you need is love” ljöd ut ur högtalarna.
Just då var det precis vad laget och truppen behövde känna; kärlek.
– Det var många spelare som var ledsna och besvikna så jag ville ta det direkt på planen för att påpeka att vi inte får glömma att vi har gjort det jäkligt bra, förklarade Andersson.
– Just nu är jag förstås inte nöjd, men med lite perspektiv kommer jag att vara det när vi ser till helheten.
Självklart hade vi alla hoppats på mer.
DET VAR DEN största matchen för svensk fotboll på 24 år. Det var den största matchen i karriären för alla spelare och ledare.
Då kom det inte ens tusen svenska supportrar till staden vid Volga nära gränsen till Kazakstan som Stenka Razin erövrade 1670, men som var så svår och dyr att ta sig till.
Och vad värre var – då var det soppatorsk och tvärnit för Anderssons landslag som både blev sönderläst och sönderspelat och förutom några ströchanser aldrig var riktigt nära.