Hodgson hyllad – cirkeln sluten
I dag sluts cirkeln när Roy Hodgson kommer tillbaka där allting började med Halmstads BK. ”Tiden i Halmstad var min bästa i karriären”, säger managern i Crystal P vars bild också kommer att avtäckas på Wall of Fame i Halmstad arena.
Året var 1976. Halmstads BK hade året innan med nöd och näppe hängt kvar i Allsvenskan och nu hade både tränaren och stommen lämnat klubben. In kom en ung, 28-årig oprövad engelsman från Croydon och efter det var ingenting längre sig likt. Varken i HBK eller svensk fotboll. Nu föräras Roy Hodgson en plats på Wall of Fame i Halmstad arena.
– Väldigt smickrande och väldigt glädjande att man kommer ihåg mig efter alla dessa år, ler den snart 71-årige gentlemannen, numera manager i Crystal Palace, när Hp-sporten får en exklusiv, egen intervju i Malmö inför ”hemkomsten” till Örjans vall på måndag. På svenska. Han har varit förbundskapten för Schweiz, Förenade Arabemiraten, Finland och hemlandet England.
Han har varit manager för klubbar som FC Inter, Liverpool, Udinese, Fulham, West Bromwich och Blackburn Rovers.
Men Halmstad och tiden i HBK ligger honom fortfarande allra varmast om hjärtat.
– Ja, det var ju i Halmstad som jag fick chansen, det var där allting började. Så det är min mest fotbollsromantiska tid i karriären.
– Efter vår match mot Helsingör i torsdags fick jag en Hallandsposten från 1979 av en man. Vissa bilder hade jag sett, men inte de från guldfesten så då var det mycket känslor.
– Men det är inte enbart alla sportsliga minnen från den tiden utan framför allt alla fantastiska människor som jag fick träffa.
– JAG KOMMER ihåg när jag och min fru Sheila första gången kom till lägenheten på Vallås. Då hade Daisy, Stigs (Nilsson) fru, dekorerat med blommor och kylskåpet var fyllt med frukost och mat hela veckan. Jag tror till och med att det var engelska saker i lägenheten så att vi skulle kännas oss hemma. Så det var en omtänksamhet och värme som skulle prägla alla mina år i Halmstad.
Sportsligt vet vi ju hur det gick. Sm-guld 1976 som betecknas som den kanske största allsvenska skrällen genom tiderna.
– Det var ju förstås extra roligt att vi kunde motbevisa alla eftersom vi förväntades att ramla ur serien, minns Roy.
Dels Sm-guldet 1979 efter åttondeplatser de två föregående åren.
– Även om Sm-guldet 1976 var speciellt som det första så väger det andra minst lika tungt eftersom vi
då bevisade att första guldet, efter två mellanår, inte var någon tillfällighet utan att det fanns de kvalitéerna i laget. Du gjorde om Bertil Andersson från vänsterback till mittback, Lillis Karlsson och Janne Ryding från mittfältare till ytterbackar och Rutger Backe från mittfältare till allsvensk skyttekung. Har du fortsatt så även med andra lag genom åren, att skola om spelare?
– Nej, det var nog mer att jag var tvungen eftersom vi hade tappat fem, sex viktiga spelare och bara värvat in en (Lennart ”Lie” Larsson), skrattar Roy.
– Men jag hade ju inte så lång tid på mig att forma laget och hade ju inte sett Bertil spela som vänsterback eller Rutger som mittfältare utan såg dem med nya ögon. Och det blev ju bra till sist...
– Fast nyckeln till det hela var att Hasse Selander gick med på att bli defensiv mittfältare, trots att han egentligen både var Allsvenskans bästa mittback och ytterback.
RESTEN ÄR ETT stycke fotbollshistoria där han och vännen/kollegan Bob Houghton ritade om fotbollskartan med sina ”push ups”, omställningar och 4–4–2-system.
– Vi kom ju inte hit för att förändra svensk fotboll utan vi gjorde det som vi ansåg vara bäst för våra lag. Sedan att många efter det, som Sven-göran Eriksson, Lars Lagerbäck och nu Janne Andersson, har präglats av det är förstås smickrande.
Efter en misslyckad sejour i Bristol C, ”det var ett misstag”, återvände Roy till Sverige och gjorde Malmö FF till svenska mästare. Det skulle skicka ut honom i världen till olika landslag och klubblag – en resa som ännu inte är slut.
Vad trivs du bäst som – manager för ett klubblag eller förbundskapten?
– Jag skulle nog inte vilja välja utan säga båda eftersom jag har kunnat växla i perioder, vilket nog har gjort att jag har orkat hålla på så här länge. Som förbundskapten kunde man ibland sakna den dagliga kontakten med spelarna och laget, men samtidigt kunde det periodvis, efter några intensiva år som manager eller tränare, vara skönt att få en paus och i stället hitta ny inspiration, få nya influenser.
Du fyller 71 år i augusti och har varit tränare i 42 år. Hur länge kan du se dig själv hålla på?
– Jag har inte satt upp någon tidsgräns att då och då ska jag sluta. När jag avgick som förbundskapten för England 2016 visste jag inte vad jag skulle göra, men så dök det här jobbet som manager för Crystal P upp, vilket var speciellt för mig eftersom det var min första klubb som seniorspelare.
– JAG HAR skrivit på för två år och även om jag har fyllt 70 så känner jag mig inte alls annorlunda jämfört med för 10–15 år sedan. Jag brinner fortfarande för det här, känner lika stor entusiasm. På vilket sätt har fotbollen förändrats sedan du började som tränare?
– Det går mycket snabbare i dag. Och det innebär helt andra krav på spelarna som måste vara mer atleter. Sedan, för att ta den andra sidan, är det ju tyvärr betydligt mindre gemenskap och lagkänsla i dag genom alla pengar som har kommit in i bilden. Alla ser, först och främst, om sitt eget hus. Och på vilket sätt har du utvecklats som tränare?
– Det ska nog andra bedöma. Men jag hoppas att jag har blivit bättre
”Det var en omtänksamhet och värme som skulle prägla alla mina år i Halmstad.”
ROY HODGSON Manager Crystal P och nu upp på Wall of Fame i Halmstad
och tydligare i mitt ledarskap. Jag har alltid tyckt att tränarens roll är en ganska liten del av ett lags framgångar, men kanske att jag ser lite mer annorlunda på det i dag.
Efter många år på resande fot ute i världen bor Roy sedan 2007 hemma i England igen (Fulham, Liverpool, West Bromwich, England och Crystal P).
Sonen Christopher delar, med svensk fru, sitt boende mellan Florida och Malmö, ”så jag har två bonusbarnbarn”, så en och annan svensk visit har det blivit.
– Men nu var det ett tag sedan. Jag försöker att inte bli hundra procent fotboll, men i Premier League är det sannerligen inte lätt. Den slukar en.
– Så tack och lov har jag Sheila, min fru, så det blir lite annat ändå som mycket promenader och friluftsliv. Och så läser jag fortfarande mycket.
Roy ser mycket fram emot att komma tillbaka till Halmstad där han matchdagen ska träffa många av sina gamla spelare från 1976– 1980.
– Många av mina gamla vänner är ju tyvärr inte längre i livet. Men det ska bli fantastiskt roligt att träffa spelarna. Jag har kontakt med Bengt Sjöholm och lite med Hasse (Selander). Men jag är ingen sån som skriver tusentals e-mail, men däremot vet jag att när vi ses så kommer det ändå att kännas som om det var i går. Och laget har han också koll på: – Jag har ju inte kunnat se Halmstad spela och vet ingenting om spelarna. Men jag följer laget i resultat och tabell och tyvärr blev det ju nedflyttning igen. Så jag hoppas att Halmstad tar steget upp igen nu när man är med i toppen.