Lyckad Diggilookväll
HALMSTAD: Det var familjär stämning och kollektivt handklappande när schlagerturnén Diggiloo intog Örjans vall.
För 16:e året rullar Diggiloo genom sommar-sverige.
Ola Salo, Mariette, David Lindgren, Charlotte Perrelli, Tommy Nilsson, Kamferdrops, Mendez, Ida Redig, komikern Marika Carlsson...
– Nio av landets mest folkkära artister. Och så Christer Björkman... som David Lindgren uttrycker det.
Att under tre timmar och 25 minuter matas med allt från gammalt till nytt, operett till sommarvisor till rock till schlager till salsa till hoppborgar till fransk chanson till soundtrack är som att serveras en gigantisk pizza med X-tra allt där Quattro Staggioni, Marinara, Capriciosa, Pescatore och Vesuvio blandas ihop på samma deg ihop med lite – vaniljglass.
UNGEFÄR SOM DEN numera exekutive producenten Lasse Holms legendariska, men rätt så hemska, pizzalåt ”Cannelloni Macaroni”
Det blir helt enkelt – lite för mycket.
För det som är Diggiloos styrka, mångfalden och bredden, är också showens svaghet i ambitionen att tillgodose allas tycke och smak där väl bara headbangarna, jazzgossarna och Mozart-älskarna kanske inte hittar något att grotta ner sig i.
Det finns ingen musikalisk röd tråd någonstans om inte den röda tråden är just att det inte finns någon...
Det spretar och drar åt alla håll och jag har både sett bättre och sämre Diggiloo-upplagor, men som ändå har hållits ihop.
Många där på stolarna på Örjans valls C-plan med rosa Diggiloofiltar eller i brassestolarna längre bak vill ingenting hellre än att Charlotte Perrelli ska sjunga (en omarrangerad) ”Hero” eller ”Tusen och en natt”.
Själv vill jag inget hellre än att hon inte ska göra det för sjuttielfte gången utan i stället hitta nya utmaningar i andra låtar och överraska. Som när Tommy Nilsson blir en svensk Billy Idol i kaxiga ”Rebel yell” eller Mariette, Ida Redig, Kampferdrops och Lisa Stadell går ihop i Mando Diaos ”Dance with somebody” och Ola Salo i ljusgul kostym blir soulmannen i ”Higher and higher”.
Eller som i sommarvise paketet när Ida Redig vid pianot gör ”I min lilla värld av blommor” till sin egen sommarvisa, Charlotte Perrelli plockar ”Gröna små äpplen”, Kamferdrops ihop med Ola Salo gör ”Tusen bitar”, Mariette tar oss med till ”April, april” och alla sedan göra ”Leva livet”.
Samtidigt frontalkrockar mina egna argument när jag fullständigt smälter för Ola Salos The Ark-medley med ”Clamour for glamour”, ”It takes a fool” och ”Calleth you, cometh I”, där Mariette också kommer in.
Och det är förstås Kamferdrops själv som ska göra sin megahit ”Jag trodde änglarna fanns”, Halmstads popdrottning Mariette som ska göra sina ”For you” och ”A million years”, allkonstnären och konferenciern David Lindgren sin ”Shout it loud” och Ida Redig som ska hälsa ”Godmorgon”.
DET ÄR OCKSÅ den som öppnar showen innan Ola Salo tar över i svulstiga ”The greatest show” från soundtracket ”The greatest showman”, vilket lovar mycket.
Men trots både gapflabbiga och eftertänksamma reflektioner av stå upp-komikern Marika Carlsson, trots en varm hyllning av bortgångne Jerry Williams i ”Did I tell you” och ”I can jive” och trots att Tommy Nilsson tuggar sig igenom ”Dina färger var blå” med godis i munnen, ”gör aldrig det” som han själv säger, efter att ha blivit nobbad armkrok och trots nämnda sommarvisepaket lyfter aldrig första setet ordentligt utan puttrar mest på.
Förutom när Tommy Nilsson hyllar sin bortgångna svärmor LillBabs i en egen version av Charles Aznavours ”She”,”hon”.
Då blir det stående ovationer och starka känslor mitt i det glättiga och glittriga som vi direkt, nästan lite abrupt, kastas tillbaka med det avslutande salsasetet när Mendez få ta plats ihop med Halmstads andra Diggiloo-bidrag, Fernando Fuentes.
STARKA KÄNSLOR OCH stående ovationer blir det också när Marika Carlsson helt i vitt kommer in i andra set och berättar om sin bakgrund med ”fel hudfärg och homosexuell”.
– Vi har alla rätt att vara precis den vi är. Och det här är jag! slår hon fast innan ensemblen fyller på i ”This is me” som ett statement för allas rätt att vara olika.
Visserligen är det just denna lördag Frankrikes nationaldag, men annars förstår jag inte riktigt det franska temat i öppningen av Diggiloos andra del där Christer Björkman får stor plats, men mest visar, i jämförelse med övriga artister, varför han ska hålla sig på den andra sidan mikrofonen där för övrigt samtliga har Mello-förflutet förutom Marika Carlsson, vilket hon förstås påtalar.
Andra set är också betydligt starkare med sin dynamik, nämnda höjdpunkter och en varm duett mellan Lindgren och Lisa Stadell i Ed Sheerans ”Perfect”.
Och till slut får även Avicii en avslutande hyllning med ”Wake me up” och ”Without you” som känns aningen forcerad innan – ”Diggiloo diggiley” enligt traditionen sätter punkt för kvällen.
Jag hade önskat mer av de godaste slicarna på den musikaliska pizzan. Och bara kanterna av andra. Men man kan ju förstås inte få allt...
”Det finns ingen musikalisk röd tråd någonstans om inte den röda tråden är just att det inte finns någon...”