Annelie var barnmorska i Afghanistan
HALMSTAD: MINNENA FRÅN KABUL ÄR STARKA OCH OMVÄLVANDE
Som barnmorska i Kabul fick Annelie Larsson en unik inblick i hur afghanska kvinnor lever, bakom den blå burkan. Hemkommen till Halmstad säger hon med eftertryck: ”Skicka inte tillbaka flyktingar till Afghanistan”.
Sedan en månad är Annelie tillbaka på sin vanliga arbetsplats på Kvinnohälsovården vid Stora torg, men minnena från Afghanistan är starka och omvälvande.
– Livet där är så komplext och en ständig kamp för att överleva. Jag var själv aldrig rädd, men jag fick inte gå ut och skickades hem en period efter att talibaner och IS utfört flera attacker mot utlänningar, berättar Annelie med lugn röst.
Mellan december och juni var hon annars stationerad som barnmorska på Läkare utan gränsers eget sjukhus i huvudstaden Kabul. Här föds varje månad runt 2 000 barn, lika många som föds i Halmstad på ett helt år.
– Barnmorskorna där har en helt otrolig arbetsbörda och då föder ändå många kvinnor hemma. De är också unika eftersom deras pappor och män gett dem tillåtelse att utbilda sig och jobba. Kvinnor i gemen är annars enormt nedtryckta, berättar Annelie.
MYCKET AV DET hon beskriver låter helt fruktansvärt. Som att flickor gifts bort väldigt tidigt för att få beskydd av en man och inte riskera att bli våldtagna. Och att våldtagna kvinnor får föda sina barn i smyg på sjukhuset och att barnet sedan lottas ut bland den inhemska personalen:
– Det hände fyra gånger under min tid där och den som vann blev alltid jätteglad. Barn ses som en gåva och rikedom som man inte kan få nog av och det här systemet är godkänt av myndigheterna.
De medicinska villkoren på sjukhuset i Kabul var däremot bättre än hon hade väntat sig, mycket tack vare att det utrustats av Läkare utan gränser. En hel del skiljde sig förstås ändå från svensk vård:
– I förlossningssalarna låg kvinnorna på rad, sex i varje rum och födde utan smärtlindring. Vi förlöste också allt, även sätesbjudningar, så det fick jag lära mig att göra. Kejsarsnitt undviker man eftersom kvinnan då inte kan föda lika många barn. De flesta får sexsju barn. På sjukhuset försökte vi prata med dem om preventivmedel, men det var inte lätt.
JUST KVINNORNAS VILLKOR var kanske det som berörde Annelie mest. Utomhus gick de klädda i heltäckande burkor med ett nät för ögonen, men innanför sjukhusets väggar, när inga män var närvarande, kunde de slappna av.
– Då åkte burkorna av och de kunde vara sig själva. Jag fångades mycket av hur de hjälpte varandra. Det var inte ovanligt att omföderskor guidade förstföderskor genom värkarna, berättar Annelie.
I övriga livet var det mannen – och svärmor – som bestämde allt.
– Många män har flera fruar och man bor hemma hos hans mamma. Svärmor står högst i rang, efter mannen, och därefter kommer första frun. Många kvinnor har ett oerhört tufft liv. Allt handtvättas och handdiskas och 30-åriga kvinnor ser ut som om de vore 60, säger Annelie.
Många av de 81 inhemska barnmorskorna på sjukhuset kunde lite engelska, men i övrigt fick Annelie kommunicera med patienterna via en kvinnlig tolk.
– Ingen av de kvinnor jag träffade kunde läsa eller skriva. Skulle papper skrivas under fick de sätta ett tumavtryck.
ATT ÅKA IVÄG som hjälparbetare utomlands är en gammal dröm för Annelie, som nu äntligen blivit verklighet.
– Jag har velat göra det här ända sedan jag var 15 år och hela min yrkeskarriär har jag strävat efter att bli redo att ge mig ut och bistå med kunskap. Nu när mina barn är stora har min tid kommit, säger hon.
Och redan planerar hon att ta ett nytt uppdrag.
– Det lutar åt Sierra Leone i augusti. Där är det inte så illa säkerhetsmässigt, men barnadödligheten är väldigt hög. Jag har en fantastisk chef här hemma som är beredd att ge mig tjänstledigt, säger Annelie Larsson.
TIDEN I AFGHANISTAN har också gett henne en bestämd uppfattning i frågan om de afghaner som flytt till Sverige bör få stanna eller inte:
– Jag förstår verkligen de som flyr och det är omänskligt att skicka tillbaka de som lyckats. Där lever man i en ständig rädsla för att själv dö eller för att någon i ens närhet ska göra det, säger hon och tillägger:
– Om det uppstår problem med flyktingar i Sverige så anser jag att vi själva har skapat dem. Vi har inte varit tillräckligt bra på att förklara hur det fungerar här. De som flytt från Afghanistan kommer från en helt annan värld och behöver hjälp att förstå vår kultur.
”Man fick inte fotografera kvinnor och det var mycket tal om att skydda kvinnors heder”, berättar Annelie Larsson, som själv dolde armar, hals och hår under sin tid i Afghanistan. ”Jag ville inte spä på bilden av att västerlänningar är lösaktiga”, förklarar hon.