Van Morrison sjunger med stor innerlighet
KONSERT
Bäst: Sämst: Publik:
Det kommer efter regnet. Van Morrison börjar veva med högerarmen och hittar den där inspirationen. Där orden liksom ramlar ut ur munnen; han minns en glimrande höstdag, sjunger om en kvinna och om sökandet efter mening. Det är då han är som allra bäst, när fraser upprepas och allt handlar om att hitta inspirationen, i sången, bortom orden. Jag hade gärna hört honom i den typen av låtar i två timmar. Det är ju femtio år sedan Astral Weeks släpptes, albumet som hyllats som ett av rockhistoriens allra främsta och där han började med sina streams-of-consciousness-låtar. Så blir det inte. Åldermannen måste vila, låta bandet harva på i bluesstandards, han behöver lunket för att ladda batterierna. Men det som imponerar allra mest är rösten, han sjunger minst lika bra som när jag såg honom i stan på 90-talet, på Heden och Rondo.
ESSENSEN I Van Morrisons musik är sången, riktigt starka låtar har han inte skrivit på många år. Han tar i lite mer i de gamla Themlåtarna Baby please don´t go och Gloria, det funkar fint, men Brown eyed girl är pliktskyldigt publikflirtande.
Förutom sången är saxofonen i centrum. Barden från Belfast spelar munspel ibland, men ännu mer saxofon, helt i linje med den jazzinriktade musik han ägnat sig åt en hel del på sistone. Han kommer in på scen med saxofonen runt halsen, spelar mjukt och melodiskt, med med en egen stil.
Det kan gränsa till det smöriga, men känslan, poesin i låtarna, tar
VAN MORRISON Trädgårdsföreningen, måndag Att han sjunger såpass bra fortfarande. Inga Astral Weeks-låtar. Konstigt eftersom han spelat flera tidigare under turnén. Ganska fullt.
musiken någon annanstans, som på Did ye get healed, från ”saxofonplattan” Poetic champions compose från 1987.
HAVE I TOLD you lately pumpar på i energiskt soultempo och funkar inte alls tills han spelar ett inspirerande saxofonsolo. Konserten har fler liknande exempel. Moondance är jazzig, små solon av gitarristen, violinisten och tjejen på slagverk och vibrafon. Bra, utan att den där gnistan infinner sig.
Ändå har jazzen alltid varit underordnad soul och rhythm and blues. Renodlad jazz blir det aldrig. En annan stor inspirationskälla, den irländska musiken, tittar fram i balladen One irish rover, en av konsertens finaste stunder, där han sjunger med stor innerlighet.
Konserten hoppar mellan olika typer av låtar, vilket både är på gott och ont. Jag vet inte om han hade tänkt att spela fler låtar, kanske gå in i den där inspirationsbubblan igen, men vädergudarna var på dåligt humör. Synd. Det kändes som att han hade mer att ge.