Böcker inspire rade Mandela
LITTERATUR: SHAKESPEARE VIKTIG UNDER TIDEN I FÄNGELSET
I dag är det 100 år sedan Nelson Mandela föddes och världen runt firas hans gärning. Men var hämtade han själv inspiration? Bland annat hos William Shakespeare, vars samlade verk kallades ”Robben Island-bibeln” på fängelseön där Mandela hölls i 18 år.
”Detta är Ön. Här kommer ni att dö!”
Med dessa ord välkomnades Nelson Mandela och hans Anc-kamrater till Robben Island, där han tillbringade 18 av sina 27 fängelseår. Den 18 juli hade han fyllt 100, och överallt firas hans inspirerande gärning. Så var hämtade han själv sin kraft?
Bland annat från den brittiske dramatikern William Shakespeare.
TILL EN BÖRJAN var läsning förbjuden på ön, men när lättnader väl infördes blev den ett ”universitet bakom galler”. Ett viktigt verk var ”Robben Island-bibeln” – en volym med Shakespeares samlade verk som smusslades runt mellan cellerna. Den hade klätts i motiv från den hinduiska ljusfesten Diwali för att passera censuren som religiös lektyr.
Men hur kan senmedeltida dramatik från en regnig ö på andra sidan jorden anses så omstörtande att den behöver smugglas in? Svaret finns mellan pärmarna, där trettiofyra fångar hade markerat sina favoritpassager.
Mandelas nära vän och mentor Walter Sisulu valde Shylocks behärskade svar på antisemitismen i Köpmannen i Venedig: ”Jag ryckte mest axlarna åt det/mitt folk har hedrat sig i tålamod.” Partivännen Billy Nair, som tillbringade 20 år på ön, ritade sin kråka vid följande rader i Stormen: ”Fler undersåtar har du ej, än mig,/som förr var min egen kung; och nu/inspärrar du mig här i hårda klippan/och härskar ensam över hela ön.”
SJÄLV VALDE MANDELA en passage om mod från Julius Ceasar: ”Den fege dör många gånger innan han dör/den tappre smakar endast en gång döden.” Och tragedin om republikens sista kejsare har en lång historia i landets befrielsekamp.
Redan 1916 översatte Sol Plaatje, en av ANC:S grundare, pjäsen till bantuspråket Setswana. (Den publicerades först 1937.) Därifrån häm-
tades också de avslutande orden i ANC:S ungdomsorganisations manifest, som Nelson Mandela var med att skriva 1944: ”Ej felet, Brutus, bor hos våra stjärnor/men hos oss själva, om vi duka under.” Pjäsens inflytande märks också av på andra hörn av kontinenten och i Tanzania lät Joseph Nyerere, landets första president efter självständigheten, 1961 översätta den till swahili.
I självbiografin Den långa vägen mot frihet resonerar Mandela kring läsandets betydelse för sitt tänkande. Han berättar bland annat att han spelade Kreon när fängelset satte upp Sofokles Antigone, vars titelperson kämpar för att få begrava sin bror innanför stadsmuren, och i den grekiska tragedin lärde han sig att framhärda i de svåraste omständigheter. Vidare hjälpte den sydafrikanska författaren Nadine Gordimer honom att förstå sig på det ”vita liberala tänkandet” och i John Steinbecks arbetarskildring Vredens druvor kände han igen den sydafrikanska underklassens slit.
TROTS TRADITIONEN AV radikala läsningar av Shakespeare stormar det åter kring honom. I landet diskuteras hur utbildningen kan dekoloniseras, det vill säga befrias från kolonialt inflytande. Dramatikern spelar en viktig symbolisk roll då han länge varit en del av läroplanen. Enligt kritikerna gör hans ålderdomliga engelska honom olämplig för skolundervisning, och dessutom anses han stå i vägen för lokala författarskap.
Oavsett vilken sida som går segrande ur debatten, så visar den på litteraturens betydelse, både som uppviglare och verktyg i förtrycket. I USA hänvisas ofta till hans blodiga tyranner när någon vill krydda kritiken av Donald Trump med någon litterär referens. Med den sydafrikanske 100-årsjubilarens egna ord: ”Shakespeare verkar alltid ha något att säga oss.”