Initierat om hur vi har vandrat
BÖCKER
Det finns i princip två skäl till att människor lämnar sina hemtrakter och migrerar, förklarar den danska arkeologen Jeanette Varberg i sin korta översikt Människan har alltid vandrat. De är nyfikna eller måste rädda livhanken.
KRIG, SVÄLT, EPIDEMIER och förföljelser ger dem till slut inte mycket val. Kanske är det likadant med lusten att upptäcka, utforska och möta det okända. Det handlar nog också där om en drift, om än av annat slag.
Varberg räknar upp fjorton viktiga folkvandringar och berättar om dem i tolv täta kapitel. Hon går kronologiskt fram och börjar 70000 år tillbaka då Homo sapiens lämnade Afrika och slutar med vår egen tids utvandringar över Medelhavet.
Också vikingarnas upptäcktsfärder på ”den våldsamma Nordatlanten” räknar Varberg till de stora folkvandringarna. De koloniserade Island och Grönland och nådde Kanadas kust omkring 985. Hela denna expansion var en fråga om konsten att bygga goda skepp. Samtidigt gav ett varmare klimat andra, gynnsammare vindar och strömmar.
Varbergs perspektiv är uttalat europeiskt. Ändå känns hennes framställning bitvis ny och obekant. Delvis beror det på att temat lyfter ihop och skapar särskilda sammanhang. Delvis är det en följd av att hon bygger på de nyaste rönen inom arkeologi, historia och paleontologi. Framför allt har Dna-analyser ställt många gamla sanningar på huvudet och i flera fall skapat nya kronologier.
Ändå är fortfarande många gåtor olösta. För 50 000 år sedan skildes till exempel Australien från Asien av ett sund som var 90 kilometer brett. Men hade man verkligen båtar redan då? Eller simmade de som tog sig över det där sundet? Dna-tester visar i alla fall att Australiens aboriginer har afrikanskt ursprung.
VARBERG MÅLAR UPP landskapet med snabba penseldrag. När inlandsisen försvann i norr kom nordfranska jägare vandrade. De följde mammutar, vildhästar, renar och bisonoxar i ett landskap som malts sönder av isen. Jorden var skräpig, ljus och kalkrik och stora isflak låg kvar, som ”strandade isberg” på stäppen. Inga gravar från denna tid är funna, bara jaktredskap.
När folk vandrar tar de med sig sina sjukdomar. Det var spanjorernas koppor som besegrade indianerna i Latinamerika. Och när ett okänt herdefolk omkring 2 900 f Kr började vandra norrut och slog sig ner bland annat i Sydsverige medförde de pestbakterier som tycks ha dödat dem som bodde där innan.
”Bronset var som nutidens råolja och gas”, skriver Varberg, och handeln blomstrade och skapade nya civilisationer mellan 2000 och 1400 f Kr i en ”närmast global ekonomi”. Hela det systemet brakade sedan samman på 1100-talet. Då angrep så kallade sjöfolk och andra oidentifierade, vandrande folkslag de stora civilisationerna och brände städerna.
Under folkvandringstiden blev visigoterna fast vid Donau, de fick inte komma vidare och när de i usla båtar försökte ta sig över floden drunknade de i tusental. Romarna samlade upp dem i provisoriska läger. Något liknande gäller ju för vår egen tids båtflyktingar. Men visigoterna bröt upp, invaderade romarriket och plundrade Rom.
JEANETTE VARBERG Människan har alltid vandrat Natur & Kultur. Översättning: Sandra Matsson.
”Framför allt har Dna-analyser ställt många gamla sanningar på huvudet och i flera fall skapat nya kronologier.”
2015 VAKNADE EUROPA ”efter 70 år ur sin törnrosasömn”, skriver Varberg. Plötsligt flydde en miljon människor över Medelhavet. EU har svarat med att teckna återvändaravtal. Men när ”ett folk börjar vandra kan det sällan stoppas”, summerar hon. Det visar också hennes överskådliga och sakrika genomgång som trots det begränsade formatet innehåller förbluffande mycket fakta och detaljer.