Florence imponerar med sin styrka och självsäkerhet
ROCK
Brittiska Florence Welch släpper sitt fjärde album med The Machine och visst känns det som en av sommarens musikaliska höjdpunkter såhär långt. Förväntningarna är rejält upptrissade när jag klickar igång High as hope, och det visar sig att jag inte kommer bli besviken på albumet– men heller inte sådär omkullblåst eller knockad som man kan bli av den inneboende kraft som funnits i Florence + The Machines musik ända sedan debuten för snart tio år sedan.
VAR VÄL I OCH FÖR SIG inte överdrivet förtjust i första singeln Sky full of song som kom tidigare i år (och tycker inte att den har växt under månaderna som gått) men de påföljande släppen, mäktiga Hunger och stillsamma, lätt majestätiska Big god, var betydligt piggare.
Och nu när jag sitter med albumet i lurarna dyker såklart nya favoriter upp. Patricia är till exempel en skönt pumpande och stråkbehängd låt som byggs upp på det där välbekanta sättet, från en fin och stilla vindpust mot kinden till en storm som rycker och sliter i hela kroppen.
Lite samma sak är det med 100 years. Låten inleds som en stilla och försiktigt folkfärgad pianoballad med handklapp, och växer ut till en mäktig Florence Welch-rökare i påkostad technicolor. Det låter nästan som om hon har lyssnat en del på Lalehs mest uppskruvade nummer.
FLORENCE + THE MACHINE High as hope (Island/universal)
DET BETYDER INTE att Florence Welch saknar ett eget musikaliskt uttryck, tvärt om. Även om flera av låtarna är uppbyggda på rätt likartade sätt, och ingen av dem blåser loss som en Shake it out, Dog days are over eller Rabbit heart (Raise it up), visar ändå High as hope på en styrka och självsäkerhet som imponerar.
De avslutande balladerna The end of love och No choir är som vackra psalmer, kontemplativa och djupt känslosamma, men också fyllda av personliga erfarenheter, svärta och kärlek, saknad och längtan. Det hade varit underbart att få möta dem på Way out West i Slottsskogen men så blir det inte. Hennes sommarspelningar i Europa är begränsade till Bilbao och Meltfestivalen i tyska Gräfenhainichen. Troligen en lumpen hämnd från tyskarna för deras snopna sorti ur fotbolls-vm.