Som sjösjuka slänggurkor genom fönstren
Vi åkte på semester för några veckor sedan. Massa människor tillsammans. Huset vi hade hyrt i Andalusien låg bara sju kilometer från havet och en kilometer från en charmerande liten by. Stod det i beskrivningen på hemsidan, alltså. Och det stämde!! Vad som INTE framgick var att huset låg i bergen. Och att de där sammanlagt åtta kilometrarna bestod av 123 (vi räknade) hårnålskurvor. Med bergvägg på ena sidan och stuuuuup på den andra.
Medan vi hängde som sjösjuka slänggurkor genom fönstren och kröp fram körde spanjorer om oss så dammet rök. På en väg som kändes lika bred som strandpromenaden. Knappt. Men utsikten från huset var magnifik, det var den. Faktum är att man vande sig. Till och med åksjukan försvann. En vecka till och vi hade varit bilen som körde om.
ANNARS VAR DET fint. Alla gjorde vad de kände för. Jag och väninnor kulturnördade runt på Picassomuseum, katedraler och besökte Alhambra i Granada. Några medelålders män iklädde sig lycra och cyklade mil efter i mil i bergen (crazy persons). De vuxna barnen drack sangria och åkte till livsfarlig vattenpark. Var och en efter sin smak.
I Alhambra-palatset kunde jag känna de svaga vibrationerna av de där flydda tiderna jag är så fascinerad av. Här i det arabiska palatset växte nämligen Katarina av Aragorn upp, dotter till kung Ferdinand och drottning Isabella.
”Slotten var fuktiga draghål. Bad och hygien var typ inte uppfunnet. Stackars, stackars flicka”.
Hennes krigiska föräldrar intog Granada från morerna när hon var liten och den siste sultanen tvingades lämna över nycklarna till sitt sagopalats. Ett palats med dammar, fontäner och porlande kanaler. Med luftiga rum, avlopp och varmt och kallt vatten. Moriska portaler och svala kakelgolv.
Här badade hovet i de arabiska baden och njöt av färsk fisk, underbara kryddor och färsk frukt i överflöd.
Sen blev Katarina 16 år och skeppades till England för att bli bortgift med Henrik den VIII (fru nummer en av sex).
KAN NI FÖRESTÄLLA er England på 1400-talet? Kallt och mörkt och inte en vitamin i maten. Inte ens vattnet gick att dricka. Slotten var fuktiga draghål. Bad och hygien var typ inte uppfunnet. Stackars, stackars flicka.
Lite synd var det väl också om sultan Boabdil som fick lämna sitt palats. Utanför Granada vände han sig om och såg på Alhambra för sista gången och grät. Hans starka mamma Aïcha (som för övrigt var den som hade satt honom på tronen efter att hon iscensatt en statskupp) fräste: ”Gråt inte som en kvinna över vad du inte kunde försvara som en man”.
Boabdil hade för övrigt smeknamnet ”Den olycksalige pojken”. Känns lite som om kära mor haft ett finger med i spelet där.