Lantbrukets samhällskontrakt

De långa perspektiven är nödvändiga i jordbruket, skriver Sven Otto Littorin, företagare och tidigare statsråd (M).

DEBATT 4/8. Jordbruket är, men framför allt har varit, extremt reglerat. Det finns nog inget område där äganderätten varit mer kringskuren eller där marknadsmekanismerna varit mer satta ur spel. Jordbruksnämnderna satte exakta priser både på utsäde och på leveransklar säd, in på 90-talet. De reglerade tider för sådd, de var inne och råddade i enskilda jordbrukares investeringar.

ATT DET VAR några som ändå valde att fortsätta vara jordbrukare är ett rent mirakel. Jag är övertygad om att det beror på två saker: dels de väldigt långa perspektiv som bönder har på sin investering, dels en slags tyst överenskommelse – visst ni reglerar, skattar och bestämmer, men om det blir riktigt illa ställer ni upp för oss. Ett slags lantbrukets samhällskontrakt. De långa perspektiven är nödvändiga i jordbruket. Man arronderar mark och planerar sådd med femtioåriga perspektiv. Skogen har 80-100 år som planeringshorisont. Och samtidigt är det väder och vind som kortsiktigt avgör avkastningen, och staten som avgör intäkterna. Det har skapat ett särskilt släkte – småföretagare som, trots politiker och tjänstemän, regelverk, förbud och prisregleringar, agerar över generationsgränser. De investeringar som görs idag kommer, om Gud så vill, komma barn och barnbarn till del.

Visst ni reglerar, skattar och bestämmer, men om det blir riktigt illa ställer ni upp för oss. Ett slags lantbrukets samhällskontrakt.

Produktivitetsförbättringar har varit sättet att hantera denna omvärld på. Investeringarna i jordbruket har av samma skäl kommit att bli väldigt omfattande och dyra. En skördetröska, som man använder några veckor per år, kostar som en villa i förorten. Bara en GPS i en modern traktor kostar 150 000. Behövs en så dyr GPS undrar någon? Jo, det gör det. Utsädet planeras på centimetern, allt för att minimera kostnaderna och maximera produktionen.

RESULTATET HAR OCKSÅ blivit en bransch där enmansföretagandet är norm. Genomsnittsåldern är hög och det är en av de branscher som har flest arbetsplatsolyckor och skador, av samma skäl.

Bönder har överlevt jordbruksnämnder, prisregleringar, EU: s CAP, skatter och skyhöga investeringskostnader eftersom många av dem ser det som ett kall. Man är en länk i en lång kedja; man äger egentligen inte jorden, djuren, man brukar dem och förvaltar dem åt nästa generation. Ett nödvändigt perspektiv med tanke på hur förhållandet mellan investering och avkastning ser ut.

Grundläggande i denna ekvation är jordbrukets samhällskontrakt. Ställer staten upp när det verkligen gäller? Som nu när extremtorkan slagit till? Bönderna är i många fall mer ekonomiskt utsatta än jag tror många förstår. Torkan har betydelse för matförsörjningen och därmed för matpriser kommande höst och vinter. Vår självförsörjningsgrad kommer sjunka än mer. De besättningar som nu slaktas av kommer inte att återuppstå.

Vi behöver en ordentlig debatt om matförsörjningen ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv och en ordentlig diskussion om regler, skatter, subventioner och pålagor i jordbruket ur ett näringspolitiskt perspektiv.

Sven Otto Littorin

Företagare och tidigare statsråd (M)