Briljanta aktörer i spritosande film
Regi: Med:
Det är symptomatiskt att Gus van Sant i trailern till Don’t worry, he won’t get far on foot presenteras som regissören till Good Will Hunting och Milk. De kom 1997 respektive 2008. Sedan dess har van Sants produktion inte nått några högre höjder hos kritiker eller biopublik. Hans senaste långfilm Sea of Trees sågades längs fotknölarna och kallades ”irriterande och oärlig” av The Guardians Peter Bradshaw.
Så det är inte utan farhågor man kliver in i biosalongen för van Sants senaste alster. Filmen baseras på serietecknaren John Callahans självbiografi med samma namn. Callahan satt i rullstol och hade nedsatt rörlighet i armarna efter att ha varit med om en spritosande bilolycka i 20-årsåldern. Han målade sina serierutor genom att hålla pennan med båda händerna, på samma sätt som han höll flaskan.
VAN SANT BERÄTTAR karaktäristiskt Callahans historia som ett icke-kronologiskt kollage, med närgånget och lätt sepiatonat foto av Christopher Blauvelt. Det är samtal med Aa-gruppen, smärtsam rehabilitering efter olyckan, frustrerande möten med biståndshandläggare, smygsupande på parkeringsplatser och kurser i hur man kan återfå sitt sexliv efter att ha blivit förlamad.
JOAQUIN PHOENIX GÅR igenom faserna i Callahans mentala utveckling med en imponerande skärpa. Ångesten efter olyckan är så påtaglig att det knyter sig i magen, men Phoenix lyckas också förkroppsliga Callahans råa humor. Det går säkert inte obemärkt förbi när prissäsongen drar igång nästa år. Även Jonah Hill, som spelar Callahans Aa-sponsor Donnie, borde vara påtänkt i de sammanhangen. Hill ger en Donnie som är både nyandlig och blasé, extravagant och krass inför vad det innebär att tillfriskna från ett alkoholberoende.
Från början var den här filmen ett samarbete mellan van Sant och Robin Williams som aldrig blev av. Trots att Phoenix strålande insats är det svårt att inte fantisera om vad Williams skulle gjort med rollen. Både han och Phoenix har likheter med Callahan. Williams kämpade mot alkoholberoende och depression större delen av sitt liv, Phoenix har varit inlagd på alkoholrehab två gånger.
JAG HAR EGENTLIGEN bara två invändningar. Rooney Maras Annu, en svensk massös och flygvärdinna som charmas av den truliga Callahan, är besvärande nära att falla ner i manic pixie dream girl-hålet. Det är tråkigt, och framför allt onödigt. Och stundtals kan van Sant inte hålla sig från det sliskigt sentimentala. Det är AA:S tolv steg, en högre makt, acceptans och så vidare.
FILM
DON’T WORRY, HE WON’T GET FAR ON FOOT Drama Gus van Sant Joaquin Phoenix, Jonah Hill, Rooney Mara, Jack Black, Carrie Brownstein USA, 2018 (114 min)
”Genom större delen av filmen håller sig van Sant på sätt sida om tårdryperiet.”
MEN GENOM STÖRRE delen av filmen håller sig van Sant på sätt sida om tårdryperiet. Callahans egna teckningar, som skämtar om såväl rullstolsburna, Ku Klux Klan och övergrepp inom katolska kyrkan och därmed fick en hel del kritik, ges liv och utrymme. Handikappade, cancersjuka och krigsveteraner får vara osympatiska, skitiga och roliga. Precis som John Callahan ville.