Ett hyllningsporträtt av Schyman
DOKUMENTÄR
GUDRUN – KONSTEN ATT VARA MÄNNISKA Regi: Hampus Linder Med: Gudrun Schyman
Med partikontoret på Djurgårdsgatan har Feministiskt initiativ ett av sina starkaste fästen i Majorna. I stadsdelen ligger stora delar av väljarsympatierna hos Fi och V, men Majornas vänsterorienterade feminister är en sak och det politiska läget i hela Sverige en annan.
Hampus Linders dokumentär Gudrun – konsten att vara människa (filmtiteln är en liten blinkning till Caitlin Morans roliga bok Konsten att vara kvinna) tar avstamp i riksdagsvalet 2014. Många, inklusive Gudrun Schyman, trodde att Fi skulle fixa fyra procent av rösterna, men så blev det inte, och chanserna ser inte så värst mycket större ut 2018.
REGISSÖR LINDER HAR följt huvudpersonen till och från under fyra år. Schyman berättar öppenhjärtigt om sin uppväxt med en gravt alkoholiserad pappa, om sin egen alkoholism, om 68-rörelsen och allt annat som format henne som människa, kvinna, mamma, feminist och politiker, i den ordningen
Han har faktiskt filmat så länge att mor och dotter inte längre bryr sig om kamerorna när de sitter vid köksbordet för att diskutera hur Gudrun varit som mamma, egentligen, och hur ofta hon brukade vara full. Det är typen av personliga och känslosamma samtal som sällan brukar vara offentliga. Det är dessa samtal som är filmens styrka.
Gång på gång får vi också se exempel på att Schyman är en rasande skicklig talare med en strid ström av slagkraftiga formuleringar på lager, fler än vad Alliansens företrädare har tillsammans. Desto märkligare att så få vill rösta på henne.
Det skulle en dokumentär som denna kunna försöka ge svar på. Metoorörelsen borde ju ha satt feminismen högt upp på den politiska agendan, men den pågående valrörelsen har handlat om skatter, segregation, flyktingar och klimat – allt flankerat av käbbel mellan Jimmie Åkesson och de övriga partiledarna. Gudruns tankar om den utvecklingen skulle kunna förankra filmen i tiden – men filmen tar i stället slut innan den senaste tidens politiska utveckling.
LINDER AVSTÅR OCKSÅ från traditionella intervjuer och förklarande berättarröst. Han låter inga politiska motståndare komma till tals vilket i sin tur innebär att han avstår från alla former av kritisk granskning – en uppenbar brist i filmen.
MEN NU HAR regissören en gång bestämt sig för att detta ska vara ett hyllningsporträtt, inget annat, av en av Sveriges mest karismatiska och skickliga politiker. Fansen på Djurgårdsgatan lär inte bli besvikna.