Singersongwritern Anneli Anderssons sånger berör många åhörare.
HALMSTAD: HON BERÖRDE PUBLIKEN DJUPT PÅ ROTUNDAN
Anneli Andersson har drabbats av flera tunga sorger, och ser sina egna sånger som ett sätt att skriva av sig sina känslor. För några veckor sedan berörde hon publiken djupt vid en konsert på Rotundan.
Många undrade hur jag kunde sjunga i kyrkan så nära hans död, men det var det bästa sättet för mig att visa kärlek.
ANNELI ANDERSSON
Den var en julikväll som jag besökte Café Rotundan och för första gången hörde Anneli Andersson. Hon satt på scenen och var häpnadsväckande säker och avslappnad, både i sång och mellansnack – trots att det bara var tredje gången hon uppträdde med egna låtar.
– De tidigare konserterna var på Kulturhuset i Stockholm 1985 och i S:t Nikolai kyrka i Halmstad 2003. Jag tar långa pauser, säger Anneli med ett skratt när jag träffar henne någon vecka senare, även den här gången på Rotundan. Dina sparsamma möten med publik förklarar varför jag inte kände till dig tidigare. Och ditt uppträdande var en glad överraskning.
– Det var det även delvis för mig, säger Anneli och berättar om hur hon tidigt på sommaren tittade i Rotundans program.
– Jag kollade vilka artister som skulle komma och såg plötsligt mitt eget namn. Min familj hade anmält mig i hemlighet.
Många skulle bryta ihop vid tanken på att – utan att själv ha bestämt det – ställas inför en publik, men Anneli har faktiskt lång erfarenhet av att uppträda. Men med andras låtar.
Hon är sedan 80-talet (!) medlem i sångkvartetten Dizzy Dames och har sjungit i flera andra sammanhang, bland annat på ett hundratal begravningar.
VID KONSERTEN PÅ den mer än fullsatta serveringen berättade den 55-åriga singersongwritern om sitt liv, starka minnen av såväl glädje som sorg – eller dur och moll som hon uttryckte det.
Låt oss därför börja i dur med Annelis uppväxt på Furet, där hon fick en gitarr i 10-årsåldern och snart började skriva låtar. Några av dem skickade hon, 13 år gammal, in till dåvarande radioprogrammet ”På gång”.
– Programledaren gillade min musik och ville ha mer. Så jag spelade in med hjälp av Isildurs Bane, där min bror Mats var med.
Anneli fick med ännu fler låtar i ”På gång”, medverkade i andra radioprogram och ”Kika digga ding” (jo, det hette faktiskt så) i tv, med Tommy Körberg som programledare. Och som 15-åring stod hon plötsligt vid en mikrofon i Polarstudion, ägd av Abba.
Det var en provinspelning där Janne Schaffer arrangerade tre av Annelis sånger och spelade gitarr. Men det var en annan kändis som fick henne att kippa efter andan.
– Ted Gärdestad besökte studion och verkade lite sänkt. Men sedan ville han vara med i kören på en mina låtar, och jag trodde knappt att det var sant. Han hade varit min idol hela 70-talet, men jag var för blyg för att prata med honom.
Inspelningarna spelades upp för den legendariske skivbolagsdirektören Stikkan Andersson, som var tveksam.
– Han sa att jag lät för ung och barnslig – och i efterhand håller jag med, säger Anneli med ett skratt.
HON FICK ÄVEN göra en provinspelning för skivbolaget EMI och en med Abbas ljudtekniker Michael B Tretow, men det blev ingen skiva. Anneli blev aldrig professionell artist.
– Jag hade inte det rätta drivet, det var hela tiden andra som gjorde så att saker hände. Men det var bra att det gick som det gick, det verkar svårt att vara artist och åstadkomma något nytt hela tiden. Det passar mig bra att ha musiken som hobby.
Och så har det blivit. I dag bor Anneli i Älvasjö nära Spånstad med man, dotter och höns, och jobbar som chefssekreterare vid försvarsmakten i Halmstad. Hon fortsätter uppträda med Dizzy Dames och i andra sammanhang, och det har blivit många egna låtar. Ibland med svarta sorgkanter.
Några av dem tillkom efter hennes tyngsta period: på våren 2000 insjuknade sonen Pontus i hjärntumör och 17 april 2001 avled han, sju år gammal. Hur klarade ni att gå vidare?
– Det är svårt att beskriva – men det är lite som en trappa. Man kravlar upp några steg, ramlar ner till botten, kravlar upp och ramlar igen. Men efterhand kommer man allt högre upp.
Anneli och hennes man hade också god hjälp av att ha Jasmine, Pontus storasyster, och att få ytterligare en flicka: Jonna 2002.
En annan tröst blev sångerna som Anneli skrev efter Pontus död, och spelade in med hjälp av några Halmstadmusiker. Resultatet blev ep:n ”Tecken av kärlek” där man ser Pontus ansikte och en grönskande äng på omslagsbilden.
– Den var inspirerad av en syn jag hade i vårt uterum på kvällen när han hade dött. Pontus stod på en äng och vinkade, säger Anneli vars sånger fick flera i publiken på Rotundan att gråta.
HON HAR ÄVEN haft en rad andra jobbiga händelser, som ligger närmare i tid: 2014 avled hennes pappa Arne och året därefter storebror Mats, 57 år gammal.
– Det var hjärtat som sa stopp, och det var en chock. Jag saknar Mats jättemycket, vi brukade ofta sjunga och spela tillsammans.
Anneli sjöng på alla tre begravningarna – även Pontus.
– Många undrade hur jag kunde sjunga i kyrkan så nära hans död, men det var det bästa sättet för mig att visa kärlek, säger Anneli som för två sedan drabbades av ytterligare ett hårt slag: hennes man Sten diagnosticerades med obotlig cancer.
– Men han mår bra och får en behandling som är relativt ny. Det är oklart hur effektiv den är, så vi får se hur det går. Sten kanske lever väldigt länge.
– Det är bara att inse att vi människor har varandra till låns och får ta vara på tiden.
Det säger Anneli Andersson som verkar ha hittat ett sätt att klara av motgångar, och har musiken som en extra ventil. När uppträder du igen med eget material? Det gick 15 år mellan andra gången och kvällen på Rotundan, vad ska hända för att pausen ska bli kortare till konsert nummer fyra?
– Människors uppskattande feedback och att jag berört dem med mina sånger, är ett starkt skäl till att gå upp på scenen igen. Jag kan dock fortfarande behöva den lilla knuffen för att det ska hända.
Fotnot. Läs även en tidigare artikel om Annelis familj och sorgen efter Pontus död, på hallandsposten.se