Hajen från helvetet – och verkligheten
En stor haj, den största någonsin, som lurar i havsdjupen och plötsligt gör sin blodtörstiga närvaro påmind. Det är huvudingrediensen i filmen The meg med svensk premiär nu på fredag. Men hur trovärdig är den, givet vad vi vet i dag om dessa jättehajar som försvann för flera miljoner år sedan?
I filmen påstås det nämligen att minst ett exemplar av megalodonerna har överlevt och plötsligt börjar terrorisera allt från fraktfartyg till små hundar.
I ett försök att bena ut hur trovärdig filmen är har den vetenskapliga tidskriften Science låtit Hans Sues, en av världens främsta experter på denna haj, se filmen.
Och han tyckte om den – som underhållning.
– Absolut. Jag är tokig i sci-fi och är ett stort fan av allt med Jason Statham. Jag ger den en nia av tio möjliga, säger paleobiologen Hans Sues, som till vardags arbetar vid Smithsonian Institution’s National Museum of Natural History i Washington DC i USA, till tidskriften.
UR ETT STRIKT vetenskapligt perspektiv, däremot, blir betyget väsentligt lägre: ett av tio.
– Kanske två, men då är jag generös, säger han.
Det stora problemet med filmen, berättar Hans Sues, är att denna haj skulle ha överlevt genom att leva på botten av en djuphavsgrav.
– Det vore helt omöjligt och går stick i stäv med allt vad vi vet om megalodoner baserat på de fossil vi hittat. Megalodoner fanns överallt på jorden, men bara i varma kustvatten. De var inte anpassade för att leva på djupt vatten. Vattnet är för kallt, det är ont om föda och de hade varit tvungna att förändra hela kroppsformen för att inte bli krossade av det höga trycket. Och även om de hade kunnat leva där, är det näst intill otänkbart att vi människor inte skulle fått vetskap om det.
HAJENS STORLEK STÄMMER inte heller överens med vetenskapen. I filmen ska The meg vara runt 23 meter lång, eller ännu längre, när den i själva verket bara blev cirka 18 meter. Dessutom påminner den fiktiva hajen väldigt mycket om en förstorad vithaj, när den i själva verket antagligen var mycket slankare till formen.
– Den senaste forskningen visar att megalodonernas närmast levande släkting är makohajar som är mycket mer strömlinjeformade (jämfört med vithajen), säger Hans Sues.
Däremot har filmen fått till hajens tänder och dess käke på ett sätt som antagligen stämmer överens med verkligheten.
– Käften var så stor att du kunde simma in i den utan att nudda tänderna. Den kunde, bokstavligen, sluka en mindre bil utan att ens behöva tugga eller svälja. Tänderna var sjutton centimeter långa och den borde ha haft flera rader med tänder, säger Hans Sues som inte heller utesluter att hajen – precis som i filmen – hade kunnat attackera en mindre ubåt eller ett mindre fartyg, om den var på det humöret.
– DET FINNS ett fossil av en mindre bardval som antagligen blev attackerad av en megalodon, och den har helt otroliga skador i huvudet. Det finns också ett annat fossiliserat valskelett med så konstiga kompressionsfrakturer att de bara kan ha uppstått om något tog tag i valen och knäckte ryggraden på den (som en kvist).