Vackra vägar mellan Porto och Lissabon
”FOTBOLLEN GÅR UPP OCH NER – MEN MATEN BESTÅR”
En resa med bil genom landet är bästa sättet att närma sig den portugisiska själen. Magisk, sprängfylld av historia och med gastronomi av världsklass.
Vägarna bland inlandets bergsmassiv är branta slingrande och smala, men bilen klättrar lugnt genom alla passager på sin väg genom nationalparken Candeeiros. Vi tar in på Emotionel Hotel som är en perfekt utgångspunkt för vandringar eller ridturer i nationalparken.
– Det är svårt att hitta en mer orörd och storslagen natur än här. På hästryggen blir du på ett naturligt sätt ett med den, säger Ana Varela, ägare till Alcaria Equestrian Centre.
EFTER EN KORTARE ridtur över grönskande hedar och mäktiga berg bär det ned mot Atlantkusten och Santa Cruz. Här har surfentusiasten Gonçalo Alves byggt upp en resort som både lockar surfare, och vanliga resenärer som gillar det lite bohemiskt exklusiva både vad det gäller boende och mat. För en dag byter vi hyrbilen mot en klassisk folkabuss från 70-talet, lastar surfbrädorna på taket och beger oss mot lämpliga surfspots. För normalsurfaren är vågorna runt Santa Cruz de bästa, för extremsurfaren är det Nazaré som ligger lite längre norrut som gäller.
Efter några tappra försök att komma upp på brädorna är vi tillbaka i Santa Cruz för en sen lunch på strandrestaurangen, Noha. Här får vi tipset att besöka staden Aveiro, Portugals svar på Venedig, som ligger lite längre norrut.
Innan dess tar vi en närmare titt på universitetsstaden Coimbra som var Portugals huvudstad åren 1139–1260. Kvarteren är storslagna och här finns barockbiblioteket Biblioteca Joanina, som ligger i ett kungligt palats från 1500-talet, och finns med på Unescos världsarvslista. Här finns vår egen botanist Carl von Linné representerad.
VÄL I AVEIRO konstaterar vi snabbt att staden korsas av kanaler där gondoler, lite robustare än de venezianska och försedda med motor, glider fram. De kallas Barco Moliceiro och fraktade en gång i tiden sand till glasbruket i Vista Alegre. Flera av dem vi träffar på fabriken i dag har bott hela sitt liv inom fabriksområdet. En av dem är José Duarte.
– Porslin sitter i mina gener. Det är ett hantverk, en tyst kunskap, som ofta går i arv, säger han.
En timme senare når vi portvinsstaden Porto. Vi stannar till vid den vackra järnvägsstationen São Bento med sin katedralliknande vänthall, smyckad med tiotusental blåskimrande keramikbilder som sammanfattar hela Portugals historia. Därefter tar vi en promenad genom de centrala delarna från Ribeiras trånga branta gränder till stadsdelarna högre upp i staden. Vi passerar kyrkan Igreja dos Extintos Carmelitas med sina otroliga fasader i blått kakel uppe på höjden vid universitetet. Framåt natten är gatorna runt Torre dos Clérigos, Galeria de Paris, Cândido dos Reis och Conde de Vizela stråken där det bästa nattlivet äger rum.
ATT PORTUGISERNA HÄMTAR sin bästa mat från havet får vi bevisat på den lilla fiskrestaurangen Fish Fixe i Ribeira. Här är småskalighet och hög kvalitet ett signum. Smakupplevelsen blir heller inte sämre av utsikten över Dourofloden med Gustave Eiffels vackra järnbro Luís I, ritad av en av hans lärjungar på 1880-talet, i blickfånget.
– Ärligt talat, fotbollen går upp och ner, men maten den består, säger min matgranne Miguel Campos och tillägger:
– Det rustika portugisiska köket har blivit mer sofistikerat och kvaliteten högre för varje år. Tidigare var det berömt bara hos oss portugiser, i dag är det annorlunda.
På andra sidan floden ligger tvillingstaden Vila Nova de Gaia med alla sina långa och låga lagringshus för portvin. Under deras vackra terrakottatak ryms bland andra de välkända varumärkena: Croft, Graham’s, Sandeman och Taylor’s. Innan vi lämnar Porto får vi tillfälle att prova maten från en av Portugals mest prisbelönta kockar, den unge Ricardo Costa, som huserar i stadens enda tvåstjärniga Michelinkrog på lyxhotellet The Yeatman.
hetta dröjer kvar magasinerad i terrassens stenar. Douroflodens vattenyta under oss är stilla och grusas bara av en långsamt framglidande Rabelo, den klassiska träbåten som under flera hundra år fraktat portvinsfat ned till lagringshusen i Porto. I dag fraktar de bara turister. Vi kliver ned i en av de smäckra båtarna, för att få uppleva staden på det mest naturliga sättet, nämligen från vattnet. Porto har under de senaste åren gått från en ganska nedsliten stad till en av de klarast lysande stjärnorna på den europeiska turisthimlen.