Välkommen att besöka Franska Trions värld
Trummisar, bluesgitarrister och ståbasister får ursäkta men det finns inget instrument mer nära eller direkt än rösten. Den går inte att ducka för. Så är det bara. Senast i helgen blev jag påmind om att Håkan Hellströms sångröst fortfarande (?) väcker anstöt hos orimligt många människor.
TILL SYNES NORMALT funtade personer – kollegor, släktingar, gamla lumparkompisar – som inte kan hålla tillbaka sin irritation över att man faktiskt ”får” sjunga som Hellström, eller sin frustration och besvikelse över att han blivit så stor och älskad, hur bemöter man dem? Är det ens meningsfullt? Jag vet inte.
Det jag vet är att samma personer skulle få fullständigt spel om de någon gång lyssnade på Franska Trion och Matti Ollikainens desperata och djupt personliga sångröst. Det finns ingen artist i det här landet som kommer ens i närheten av hans säregna förmåga att blanda kärleksfullt lyckopirr i magen med en fullständigt nattsvart, depressiv uppgivenhet och en dyrköpt insikt om att det inte bara är försent, det var aldrig någon mening att ens försöka.
Matti Ollikainens texter är lika omskakande som en Svt-dokumentär av Tom Alandh och han sjunger som Thåström rör sig på scen; knyckigt, rastlöst, maniskt – och hela tiden med en brinnande, intensiv närvaro. Det går inte att vända bort blicken eller tänka på något annat.
Samtidigt är det (oftast) ingen svår musik som bjuds. Det räcker med ett öppet, tillåtande och nyfiket sinne för att ryckas med och ta trions sånger till sitt hjärta. Dessutom är nya plattan Blod på våra händer den mest lättillgängliga och förtjusande som trion från Göteborg någonsin har släppt ifrån sig.
Hela mittsektionen på albumet är otroligt snygg och stundtals direkt mysig. Iskallt vårregn låter som ett möte mellan Håkan Hellström/ Björn Olsson och Burt Bacharach. Jag går med dig har ett suggestivt och skönt driv. En liten sång är nog hela albumets vackraste ballad och pianoslingan i Med kärlek i alla fall hade kunnat strömma ut ur Carole Kings gamla rum i Brill Building (eller i alla fall upp ur källaren).
PIANOROCK
FRANSKA TRION Blod på våra händer (Border)
FRANSKA TRION HAR som ni förstår gjort ett väldigt fint album men här finns också sånger som skaver och stretar emot på det sätt vi vant oss vid. Öppningsspåret Klockorna ringer för oss är orolig och ödesmättad, och Spöken är sådär påtagligt triodesperat (här spricker också Ollikainens röst för första gången på plattan).
Kort sagt. Blod på våra händer är den just nu bästa kartan över Franska Trions värld. Välkommen in.