En liten skärva sorg som sitter fast i mitt DNA
Vilken värme vi har haft! Skoja bara. Ska inte skriva om vädret. Ska skriva lite om Koster, och om avsked.
FÖR ETT TAG sedan skulle vi åka hem från Nordkoster och stod och väntade på Västra bryggan. Snart skulle färjan komma. Det var dags att krama om svärfar där han satt på sin flakmoped i snickarbyxor och röd keps.
Så kommer båten, motorn läggs i friläge, det mullrar och den feta trossen slängs över pållaren. Avskedsorden flyger mellan människorna på kajen: ”Hej då… ha det nu så bra… vi ses på söndag/nästa helg/ nästa sommar”…
Det är då det där hjärteknipet kommer. Det stockar sig i bröstet och att gå upp på den där landgången känns alltid … fel?
När barnen var mindre var det nu de började gråta. Otröstligt och översiggivet- spelade ingen roll om de visste att vi skulle åka tillbaka någon vecka senare.
SVÄRFAR VINKAR OCH startar mopeden. Svärmor har sagt hej då uppe vid huset. Hon följer aldrig, aldrig med ner till färjan. ”Jag blir alldeles för ledsen, förstår du,” förklarade hon för länge sen.
Idag förstår jag henne. Och jag tänker att det är något visst med båtar. När en älskad person försvinner ut på vattnet.
”Min svärmor kunde inte veta om svärfar skulle komma hem till henne och de fyra barnen på 60-talet.”
Eller när man själv står vid relingen och ser en kustlinje bli svagare och svagare. Aldrig att jag känner samma sug i hjärtat när någon, eller jag själv, åker iväg i bil!
IBLAND TROR JAG att människan minns saker. Alltså inte bara varje enskild person utan Människan som kollektiv grupp. Människan har använt sig av skepp och båtar sedan flera tusen år. Och alltid har det varit farligt. Aldrig visste vikingafamiljen om pappan skulle komma hem. Aldrig visste Napoleons män om de skulle få sätta foten på land efter slaget vid Trafalgar
Min svärmor kunde inte veta om svärfar skulle komma hem till henne och de fyra barnen på 60-talet när han var ute dagar i sträck och fiskade räkor i Skagerak. Finska krigsbarn på väg till Sverige, fattiga smålänningar på Atlanten på 1800-talet, judiska flyktingar i små skrangliga båtar över Öresund. Så många avsked.
JAG TROR ATT någonstans så minns vi kollektivt all denna smärta vid bryggor och stränder. En liten skärva sorg som sitter fast i mitt DNA och som gör sig påmind – även när det handlar om en färja till Strömstad.
PS. Tidigare i somras kapsejsade en båt på Medelhavet. I båten fanns 16 människor på flykt till Europa. Sex personer drunknade, varav tre små barn. Vill ni göra något? Gå in på instagramkontot sofieochjuliapalesbos, följ dessa fantastiska volontärer och skänk en slant.