HBK ett steg närmare kvalplats

Först prestigevärvningen, Hbk-ikonen och IFK Norrköpings lagkapten Andreas ”Ante G” Johansson som till nästa säsong flyttar hem till Halmstad och HBK, vilket sänder helt rätt signaler från föreningen gentemot supportrar och sponsorer. Sedan tre blytunga poäng mot Jönköpings Södra, återtagen fjärdeplats och fortsatt press på AFC Eskilstuna på kvalplats. En bra dag på jobbet för HBK, helt enkelt.

Men låt oss stanna där. För den aktivitet i form av ickefotboll som hemmalaget ägnade sig åt sista halvtimmen kommer i längden knappast att bära längre än så. Efter att ha inlett lovande och visat att 4–4–2 är rätt väg att gå med vasst kant- och djupledsspel – där en Johan Oremo som i fornstora dagar skapade målchanser ur ingenting, gjorde mål ur ingenting, vann varje luftduell och tog skitjobbet defensivt – kom HBK helt av sig sista 25 när J Södra med sin 3–5–2-uppställning tilläts börja rulla boll.

OCH EFTER ATT ha kontrollerat första kvarten i andra halvlek så bestämde sig HBK plötsligt för att sluta spela fotboll och enbart ägna sig åt att tjonga bort den så långt bort som möjligt, samtidigt som hela laget placerade sig i Malkolm Nilssons knä.

Så låt oss hoppas att detta var sista gången som HBK frivilligt(?) skänkte bort initiativet och blev bekvämt mot ett bakåt darrigt J Södra. För mot bättre motstånd hade det straffat sig.

– Vi blev väldigt passiva och oorganiserade när vi vann boll. Men när Jönköping började lyfta långt sjönk våra yttermittfältare och när vi var tvungna att kompensera deras övertag centralt med tre

”Johan Oremo var som i fornstora dagar, skapade målchanser ur ingenting, gjorde mål ur ingenting, vann varje luftduell och tog skitjobbet defensivt.”

mittfältare så sjönk våra mittmittfältare för långt ner och när forwards fick ta deras yta hamnade de för långt ner och plötsligt hade vi inte längre några uppspelspunkter. Det blev helt enkelt följdeffekter hela vägen.

Hängde ni med? Det var i alla fall Hbk-tränaren Igor Kruljs taktiska analys och förklaring.

Problemet var att när rädslan att inte vinna tog överhanden så hittade laget ingen lösning att ta sig ur J Södras järngrepp.

– Vi skulle ha vågat vara mer kyliga och hållit i bollen för att hinna få upp laget och göra forwards spelbara i stället för att nu – slå upp den för tidigt, medgav han.

MEN. DET SOM HBK försvarsmässigt ändå ska ta med sig är att samtliga spelare var på rätt sida bollen när smålänningarna hade den och inte minst – att det var stängt och låst och igenbommat inne i straffområdet där Alexander Berntsson var en gigant och lagkaptenen Peter Larsson inte långt efter och J Södra, sett till det enorma bollinnehavet, inte skapade särskilt många heta chanser. Förutom Tommy Thelins tokbrända straff då. – Man måste lära sig att vinna på det här sättet också. I bland har vi spelat bra, men ändå förlorat. Nu kanske det inte var så kul sista halvtimmen, men det viktigaste var tre poäng, påpekade den alltid lika kloke Ivo Pekalski som utgick med krampkänning.

Fast att det skulle handla om dålig ork på den ganska usla planen, där fästet släppte tidigt, viftade alla bort.

– Nej, jag tror mer att det handlade om att vara noggrann i försvarsspelet och inte göra några misstag och till slut blev det en konstant defensiv balans i skallen, förklarade Krulj.

Och det viktigaste – de tre poängen och fortsätt tätkänning går ju inte att snacka bort. Oavsett hur det såg ut på planen.