Drama med smittande energi
Mer på webben!
Med: Musiker:
Koreografi: Kostym: Produktionssamordning:
Hur går det för Hagbard och Signe? Jo, de återförenas i dödsriket. Tro nu inte att det är en ”spoiler” att skriva det, för det sägs redan i pjäsens inledning av berättaren.
Jojje Jönsson gör 1900-talsmannen som guidar publiken genom den tragiska kärlekssagan i vikingatid. Tur är det, för skådespelaren som mest är känd för Dag-otto och andra stora roller i buskisen på Vallarna i Falkenberg, sprider ett lugn utan att bli förutsägbar. Glimtar av humor finns, som i uttalet av Hildgissle (tyskfödde Ralf Tebaay från Gudmundsgården), som Signe vägrar att gifta sig med.
JOJJES STARKA närvaro och personliga tilltal gör att pjäsen undviker de många fällorna tekniken med en berättare har. Det hade lätt kunnat bli en alltför litterär och stillastående teater, utan gestaltning.
Samtidigt är det intressant att notera att scenen som jag tycker berör mest faktiskt är helt ordlös.
Det är när Hagbard och Signe delar säng första gången, vackert och dansant skildrat. Filip Jerlin får visa större känslomässig bredd i pjäsen men även Emelie Svensson agerar säkert.
Mot slutet är det för övrigt så många repliker att berättaren kan dra sig undan och bara titta på.
En styrka i den välkände regissören Ulf G Anderssons uppsättning är vardagslivet i byn Aseke. Här finns ett myller av personer i olika åldrar, riktiga får vallade av Jenny Damm och hennes border collie Siv (Nm-silver i agility), tre nornor (ödesgudinnor) samt exempelvis smeden Svenning (Mats Folkesson, som var berättaren i de kortare provföreställningarna 2016).
Scenbygget och de fina kostymerna gör att publiken lättare kan tänka sig tillbaka i tiden.
BYBORNA OCH den härskande klanen med Siger (Joachim Andersson) och Edla (Barbro Adler) i spetsen, blir en maffig kör i en nyskriven hyllning till solen av Ann-louise Liljedahl (musik) och Peter Adler (sångtext). Andra akten öppnar med en fest och deras lätt ekivoka låt ”Kjellvar & skogsrået”.
Liljedahls suggestiva kompositioner och spel på hang (en ståltrumma som liknar ett ”flygande tefat” och uppfanns i Schweiz år 2000) i en skicklig kvartett ökar verkligen stämningen och är en del av behållningen.
Peter Adler har byggt manuset på sin roman (illustrerad av Stefan Gustafsson) och rent språkligt skiljer inte replikerna sig mycket från berättarens text. Det landar i en något högtravande prosa som känns lagom gammalmodig.
En skillnad som märks är i de medverkandes dialekter. I mina öron skaver det när två bröder eller en mor och son låter helt annorlunda. Men det handlar huvudsakligen om oskolade, lokala aktörer som ska ha all heder av sin insats.
Visst märks det när en rutinerad skådespelare som Gun Bergström får utrymme när rollfiguren Bilvise håller ett försvarstal och vill att tinget frikänner Hagbard från mord och äktenskapsbrott.
Det är kittlande att tänka på att dramat kan ha verklighetsbakgrund och kan ha utspelats sig just i Asige, vid fornlämningen Hagbards galge.
TEATERRECENSION
HAGBARD OCH SIGNE Manus: Peter Adler Regi: Ulf G Andersson
Jojje Jönsson, Emelie Svensson, Filip Jerlin, Gun Bergström med flera.
Ann-louise Liljedahl (även kompositör/körledare), Nils G Andersson, Stefan Isebring och Gibril Cham. Anette Cortese.
Kerstin von Braun. Smink: Tiina Bengtsson. Åse Larsson. Asige, fredag 31/8 (premiär, fullsatt)
ATT DET FINNS ytliga likheter med ”Romeo och Julia” – som släktfejd, förbjuden kärlek, hämnd, flykt och självmord – får dock inte mig att tro att Shakespeare hade versionen i 1200-talskrönikan Gesta Danorum som inspiration, eftersom det finns tydligare källor till hans verk (Bandello, Boaistuau, Brooke).
Men ”Hagbard och Signe” lever gott på egen hand, utan den draghjälpen. Att helgens alla fem föreställningar blev slutsålda tyder väl på att pjäsen kan få nytt liv nästa sommar? Hoppas det!