Uteblivna hjälpen blev pappans död
HALMSTAD: När Peter Perssons pappa inte fick hjälp för sina psykiska besvär, tog han sitt liv. ”Det får inte drabba fler”, säger Peter.
Det har nu gått tre år sedan hans pappa lämnade ett avskedsbrev i hemmet i Slöinge och sedan försvann. Efter tio dagar hittades hans kropp av Missing People och familjens värsta farhågor besannades.
– Jag vet inte vad jag trodde, men jag kunde inte föreställa mig att han verkligen skulle ta sitt liv. Pappa var ju ganska tuff, men samtidigt en person som alltid fanns där för sina barn och barnbarn, berättar Peter.
I avskedsbrevet förklarade Örjan att ”alla dessa läkemedel har knäckt mig totalt. Jag orkar inte längre”. Flera gånger hade han också uttryckt förtvivlan över att vården ”inte trodde på honom”.
– Pappa trodde att han var dödssjuk, men om någon hade kunnat förklara att han inte var fysiskt sjuk och han hade fått hjälp för sin oro snabbare, så hade detta kanske inte behövt hända, säger Peter.
ALLTING BÖRJADE BARA några månader tidigare, strax före jul. Peters pappa fick ont i ryggen och magen och kände tryck över bröstet.
– Det blev flera besök på både vårdcentralen och akuten, men de hittade inget fel. Ganska snart började vi anhöriga misstänka att smärtan egentligen handlade om ångest, men det tog lång tid innan läkarna drog samma slutsats, berättar Peter.
När det slutligen skrevs en remiss till närsjukvårdens psykolog- och kuratorsmottagningen visade det sig vara fyra månaders väntetid. Under tiden blev Örjan mer och mer orolig och i juni bad han själv om att få någon form av antidepressiv medicin.
Läkaren på vårdcentralen skrev då ut flera olika läkemedel mot oro och depression, men pappan mådde bara sämre och började uttrycka självmordstankar.
– Det här laborerandet med olika substanser blev inte bra. Pappa hade till slut en lång medicinlista och det är hemska biverkningar på en del av dem. Min åsikt är att denna typ av mediciner aldrig ska skrivas ut innan patienten har en psykologkontakt, säger Peter.
– Både jag och min fru ringde akutnumret till psykiatrin i Halmstad flera gånger och förklarade att pappa behövde deras hjälp, men de svarade att han skulle vända sig till sin vårdcentral. Nu efteråt har jag förstått att våra samtal inte ens registrerades i hans journal, trots att de varje gång bad om hans personnummer.
Efter att gång på gång blivit hemskickad från både den vanliga akuten och psykakuten i Halmstad valde Peters pappa att ta sitt liv, 69 år gammal. – Det är fortfarande svårt att prata om det, men något måste göras. Det får inte drabba fler, säger Peter Persson.
FLERA GÅNGER FÖLJDE Peter också med sin pappa till psykakuten i Halmstad, men det slutade alltid med att de fick åka hem igen.
– Sista gången var i augusti, en vecka innan han tog sitt liv. Då grät han och bad om att få bli inlagd. När vi körde hem var han förtvivlad. Jag tror det var där och då som han gav upp.
Efter pappans självmord utgick