Mamma: ”Lever med ständig oro”
Psykisk sjukdom och självmordstankar tär även hårt på många anhöriga. – Jag lever med en ständig oro för att min dotter ska ta livet av sig, säger mamman Annika.
Annika kontaktar HP efter att ha läst en artikel där psykiatrin i Halland kritiseras av Inspektionen för vård och omsorg, efter att en person begått självmord.
Annika säger att hon känner igen sig i beskrivningen och berättar hur hon nyligen besökt psykakuten i Halmstad tillsammans med sin dotter. När dottern där berättar att hon vill ta sitt liv och redan gjort allvarliga försök, möts hon av: ”Kan du inte gå och träna? Det mår du ju bra av”.
– När någon i djup förtvivlan söker hjälp, så måste den få det rätta stödet. Man behöver hjälp att vilja leva och inte bara se döden som ett alternativ. Den känsla av nederlag som många unga känner förstärks när inte vården fungerar som den ska, säger Annika. MAMMAN
Själv misstänker hon att dottern har en sjukdom som kallas emotionellt instabilt personlighetssyndrom, EIPS. Den karaktäriseras av stora svängningar i humöret, starka känslor och ett destruktivt beteende, som att man skadar sig själv eller använder droger.
– MAN KAN få hjälp via psykiatrisk samtalsterapi, men på Vuxenpsykiatrimottagningen i Halmstad säger de att hon först måste ha en diagnos. Hennes läkare på vårdcentralen skrev remiss till en privat mottagning, men de tyckte att hon hade ”för mycket trauma” för att de skulle kunna ta sig an henne och hänvisade till VPM. Det blir ju ett moment 22, säger Annika och skakar på huvudet.
Hennes värsta farhåga är att dottern inte ska få hjälp, eller att det kommer att ta lång tid.
– Det går inte att vänta. Tar man inte tag i detta nu så säger hon att hon inte orkar mer. Då tar hon sitt liv. Hon tar ibland droger som självmedicinering, men vill ju inte ha det så här.
”Det finns ingen tid att vänta. Tar man inte tag i detta nu så säger hon att hon inte orkar mer. Då tar hon sitt liv.”
ANNIKA FÖRSÖKER HJÄLPA sin dotter, men upplever att vården inte tar vara på de anhörigas kunskaper och att det brister i samarbetet mellan olika vårdgivare.
– Det känns som att man hela tiden får börja om från början. Jag känner ju min dotter, men upplever ofta att jag blir motarbetad eller att man till och med klandrar mig för att hon inte mår bra. Hade jag inte engagerat mig så vet jag inte vad som hade hänt. Fotnot: Annika heter egentligen något annat.