Mot fyren i sällskap med Virginia Woolf
Att följa i en författares fotspår blir allt vanligare och här har vår skribent Elisabeth Skog rest till St Ives i Cornwall för att ta sig ut mot fyren i sällskap med Virginia Woolf. Det blev en resa bland spänstiga formuleringar, vackra vyer och trivsamm
En av mina absoluta favoritböcker är Virginia Woolfs Mot fyren. En roman man kan återkomma till och läsa igen, hitta nya formuleringar i och infallsvinklar på. Den yttre handlingen är berättelsen om den stora familjen Ramsay och deras gäster i sommarhuset. Året är 1910. En utflykt till fyren planeras och ställs in. Denna fyr är närvarande genom sitt återkommande ljussken och samtidigt både avlägsen och oåtkomlig. Persongalleriet är väl utmejslat och fängslande men det är egentligen författarens sätt att skriva som får mina sinnen att fröjdas. Det är både oväntat, böljande, spänstigt och modernt. Beskrivningar, reflektioner och repliker flödar fritt och det är bara att följa med på färden med sinnena öppna och skärpta.
BOKENS EPICENTRUM ÄR Mrs Ramsay – insiktsfull, klok och levande. På många sätt motsatsen till Mr Ramsay som är professor och far till alla barnen, han å sin sida är hård, osympatisk, elak och egocentrisk. Han väcker våldsamma känslor av avsky, inte minst hos sonen James. Det är James som med sitt värkande gossehjärta längtar till fyren och det är fadern som släcker denna dröm. Fadern stod framför honom ”tunn som en kniv, smal som dess egg, med sitt ironiska småleende som inte bara kom av nöjet att göra sonen besviken och hustrun löjlig...”.
Just gestaltningen av mellanmänskliga förehavanden, personers storhet, fall, ömklighet och list gör Virginia Woolf till en odödlig mästare.
Romanen utspelar sig på den skotska ön Skye men det är känt att författaren hämtade inspiration till boken från sina många barndomssomrar i St Ives i Cornwall.
Dit begav jag mig nyligen tillsammans med en dotter, både hon och jag fängslade av boken och nyfikna på platsen.
DEN RIKTIGA RESAN började på Paddington station i London. Vi vinkade adjö till den klassiska barnboksbjörnen och slog oss ner i den komfortabla kupén. Japp, vi åkte första klass. En otippad utsvävning måhända, och för att i någon mån kompensera utgiften plockade vi duktigt från vagnen som passerade oss med jämna intervaller: sandwichar, kakor, frukt, kaffe, te (of course) mineralvatten, juice, med mera.
Resan tog sex timmar och vi njöt av Boken (se bild intill), välfungerande wifi, några trevliga hundar, landskapet och de städer och byar som vi passerade. Det mest spektakulära var åsynen av Westbury White Horse. En av Englands vita hästar, många meter stora syns de på flera mils avstånd. De är framskrapade ur den kalkrika marken och symboliserar ofta någon krigisk bedrift. Just vår häst är från 1700-talet (se bild intill).
Den långa resan kröntes framåt kvällen med ett tågbyte från den stora linjen trafikerad av Great Western Railway till The St Ives Bay Line, en smalspårig linje utmed kusten. Just denna sträcka ofta framröstad som en av de vackraste tågresorna i Europa, med all rätt!
ST IVES HAR ungefär 10 000 invånare, många fler under semesterveckorna. Det böljande gröna landskapet och inte minst havet med de tidvattenstyrda skiftningarna lockar både inhemska och andra turister. Dock var vi nog ganska ensamma om syftet att leta upp Virginia Woolfs sommarställe. Huset heter Talland House och vi hittade fram till det efter visst besvär. Först frågade vi en ung man som kill-gissade (pillade på mobilen och gjorde svepande gester) och sedan en tant i min ålder som visste besked. Huset är sedan flera år både delvis ombyggt och omgjort till lägenheter. Vi hittade ingen hyresgäst att prata med eller fråga om lov att kliva på. Vi stannade dock kvar invid den prunkande trädgården och fotade, lite upphetsade inför den vördnadsbjudande insikten: ”Tänk ändå, här har Virginia Woolf bott”.
Talland House ligger på en höjd några kvarter utanför St Ives centrum, från framsidan av huset och säkert från de flesta av rummen har man utsikt mot havet och i blickfånget fyren på sin tudelade klippa.
”Året är 1910. En utflykt till fyren planeras och ställs in. Denna fyr är närvarande genom sitt återkommande ljussken och samtidigt både avlägsen och oåtkomlig.”