Pia stal och missbrukade – nu känner hon sig fri
Jag fick livmoderkroppscancer i april i år och har gått igenom fyra cellgiftsbehandlingar. Det är det tuffaste jag har varit med om hittills. Nu kan jag klara vad som helst, säger Pia Andersson, som har gjort upp med sig själv om allt. Hon sitter uppkrupen i sin soffa i sin fina och välordnade lägenhet. Hon berättar med behärskad röst om hur hon drogs in i tablettmissbruk och fortsatte trots polisanmälningar och avslöjanden.
– Jag har ljugit och smusslat. Jag har svikit och skadat mina barn, min före detta man, mina vänner och mina arbetskamrater.
Kontakten med alkohol och droger började tidigt för Pia. Det var mycket alkohol i hemmet. Redan som litet barn ljög och smusslade hon för att dölja och skydda sig själv och sin mamma. Hon blev sin mammas mamma.
– Mina föräldrar skilde sig tidigt och jag hade inga syskon. Jag träffade min pappa på loven, men när jag fyllde tio år upphörde kontakten tills vi träffades igen när jag var 17 år. Sedan dess har vi haft en bra relation. Han visste inget om min uppväxt hos mamma, i dag vet han allt om mitt liv. Pia flyttade hemifrån tidigt. – När jag var 16 år kontaktade jag socialförvaltningen. Mamma var inte glad, men de kom hem och förstod hur det var och ordnade en lägenhet åt mig. Min pojkvän flyttade in i lägenheten och jag läste till undersköterska.
I den lilla lägenheten hade Pia och hennes kille det bra. Pia tog körkort och började arbeta på intensivvårdsavdelningen på Mölndals sjukhus. Då var hon 19 år. Samma år, julafton 1988, förlovade sig det unga paret. De flyttade till ett hus på landet, Pia tränade, var ute och buggade med kompisar och älskade sitt jobb. I hemmet fanns ingen alkohol.
NÄR HON VAR 25 år drog ett svart moln över hennes liv. Den sjukdom Pia fått som barn, autoimmun hepatit, hade skadat henne så mycket att hon tvingades göra abort. Hon och sambon sörjde, läkarna beslutade att operera bort hennes skadade mjälte och hon blev betydligt bättre.
– Det var här jag kom i kontakt med opiater för första gången. Jag var i en annan värld. Smärtan försvann och jag svävade på moln.
När mjälten var borta beslutade Pia och hennes sambo att på nytt försöka få barn. De gifte sig 1994. Det tog lite tid men juni 1997 föddes deras första son.
– Vi var överlyckliga. Jag grät av lycka. Jag och sonen var ofta och hälsade på hos min ”låtsasmormor” som jag lärt känna när jag var i 20-årsåldern och som alltid gav mig stöd och hjälp. Hon hade värktabletter mot sina höfter och knän. Eftersom jag då visste vad tabletterna gjorde, tog jag av henne, och skyllde på mensvärk. Men hon slutade med tabletterna, sa att de inte hjälpte.
PIAS MAMMA DOG 1998, och Pia kände en lättnad men samtidigt en stor sorg.
– Hon var en fin människa när hon var nykter. Hon har det bättre nu och hon är med mig överallt i dag.
Samma år som mamman gick bort flyttade Pia och maken till ett eget hus de byggt i Lindome och året efter kom andra sonen. Pia som hela tiden haft det stora ansvaret för barn och hem kände hur ilska, harm och frustration fortsatte att växa.
– Min man var av den gamla stammen. Det var ett mönster, jag var nog för snäll och sa aldrig ifrån. Han är förändrad till det bättre i dag.
Pia började arbeta natt och det fungerade ett tag, men hon fick inte den sömn hon behövde. Hon började på ett äldreboende med bättre arbetstider, kortare resväg och högre lön.
– Jag trivdes inte med mitt liv, jag kände mig otillräcklig och hade mycket ilska inom mig. Jag började ta tabletter där och det var då missbruket började på allvar. Jag gick runt till vårdtagare och tog deras medicin, men inte så att de själva drabbades fysiskt, det fanns gott om tabletter överallt. Men det var en enorm kränkning för dem att jag gick in deras bostad, rotade och stal.
– I början var livet toppen, jag var glad och orkade mer. Jag hittade till slut på ursäkter för att gå till jobbet även lediga dagar och började dessutom sno tabletter av min moster och mina vänner. Missbruket eskalerade. Det höll på i tre år. Till slut var jag så nere att jag sa upp mig. Trodde att jag kunde ta mig ur detta själv.
”Jag trivdes inte med mitt liv, jag kände mig otillräcklig och hade mycket ilska inom mig.”
PIA BÖRJADE PÅ sitt gamla jobb på intensivvårdsavdelningen på Mölndals sjukhus där det var hårdare koll på medicinerna. Men ganska snart lyckades hon stjäla tabletter ändå – till slut gick hon till och med runt på avdelningarna och bad personalen om tabletter. Sommaren 2004 kom de på henne.
– Jag var sjukskriven och låg hemma och
var helt knäckt. Jag ville krypa ur mitt eget skinn. Min chef, en läkare och en personalassistent kom hem till mig, jag bröt ihop och berättade allt. Jag ville bli inlagd men det fanns ingen plats, så jag fick klara allt själv. Jag kände skuld, skam, ånger, rädsla – ja hela registret.
Det blev ingen polisanmälan och Pia fick bra stöd av sina arbetskamrater när hon kom tillbaka. Men på grund av nedskärningar tvingades hon sluta och började i stället på thoraxkirurgen på Sahlgrenska sjukhuset. Ganska snart började hon stjäla tabletter igen. Suget var för starkt. Efter ett år gick det inte längre. Februari 2006 hade Pia tagit så många tabletter att hon fick ett kraftigt epilepsianfall och andningsstillestånd.
Den här gången blev det polisanmälan, hon fick en villkorlig dom. Under ett år skulle hon ha en övervakare, samtal och slumpartade drogtester. Pia skilde sig och träffade en ny man som hon flyttade ihop med i juni 2007. Barnen följde med.
– Här börjar alkoholen komma in i bilden. Det var alltid fest, och jag började även dricka på vardagar. Min sambo, som var helgpendlare, var aldrig hemma och jag kände mig ensam och övergiven igen.
PIA KÄMPADE VIDARE, hon fick tillfälliga arbeten och gick en massörutbildning. Men hela tiden var det bara alkoholen hon tänkte på.
– Jag har helt klart missbrukargener. Jag blir fast i beroenden direkt. Jag önskar att någon berättat för mig om NA, då hade jag kunnat få hjälp tidigare och sluppit många problem.
Pia fick fast jobb på ett privat hemtjänstföretag i Varberg, hon berättade om sina tidigare problem, men sa att droger var ett avslutat kapitel för hennes del.
– Det tog inte många månader så var den lilla handen där fastän jag visste det var fel. En kund tyckte att det saknades medicin och fattade misstankar. Hen satte upp en kamera, och jag blev polisanmäld igen och dömdes 2012 till övervakning ett år och samhällstjänst 180 timmar. Pia bröt ihop, totalt: – Jag blev rekommenderad att gå på AA/ Na-möte och jag gick dit. Där var jag bland människor som mig själv, de förstod mig. Juli 2012 påbörjade jag en tolvstegsbehandling som varade i ett år, det var det bästa jag har gjort. Allting kom på plats, det var många aha-upplevelser och jag fick verktyg för att hantera mitt beroende.
SÅ FORT GICK det dock inte att bli fri. Pia separerade, började arbeta inom hemtjänsten och började stjäla tabletter igen. Hon blev avslöjad och fick sparken 26 mars 2015.
– 27 mars var min första drogfria dag, säger Pia och visar en tatuering med det datumet. I dag är jag en helt ny människa. NA har ett självhjälpsprogram i form av ett tolvstegsprogram som jag följer och jag har en sponsor som vägleder mig. Jag går på Na-möten, där jag hjälper till med service, flera gånger i veckan.
Trots att Pia fick diagnosen livmoderkroppscancer och opererades i april i år har hon hållit sig borta från droger. De två sista cellgiftsbehandlingarna var så påfrestande att hon blev inlagd. Men nu, snart ett halvår efter operationen, och med bara kort stubb på huvudet sitter Pia i soffan och ler.
– Jag har fått ett stort stöd från omgivningen. Jag älskar Varberg, hela sommaren har jag varit på damernas nakenbad och många där har följt mig. Cancern är borta, jag har en ny fin lägenhet, min familj mår bra och jag jobbar som personlig assistent i Tvååker hos en brukare där jag trivs. Jag är inte rik på pengar, men känner mig rik på andra sätt. Jag har mycket kärlek omkring mig och känner tacksamhet.