Glest mellan skratten i Johnny English 3

Regi: En kopiöst klantig agent som fångar bovar och räddar världen genom att vara kopiöst klantig. Byt ut ordet agent mot kommissarie och du har de gamla Rosa pantern-filmerna med Peter Sellers, men nu handlar det om Johnny English som, spelad av Rowan Atkinson, är tio procent James Bond och nittio procent Mr Bean.

Johnny English strikes again (en på sätt och vis härligt lastgammal filmtitel) är den tredje och klart svagaste filmen i serien, men om man verkligen gillar Atkinson kan det vara värt ett biobesök även om det är glest mellan skratten.

EFTER EN CYBERATTACK riktad mot MI7 i London är alla brittiska hemliga agenter avslöjade. Ta in en gammal, en som slutat, beordrar nationens ständigt salongsberusade premiärminister (Emma Thompson gör rollen utan att behöva anstränga sig så värst mycket).

För English och den måttligt sluge kollegan Bough (Ben Miller) bär det sedan av till södra Frankrike i en bensinslukande Aston Martin, som sett sina bästa dagar.

Upp dyker snabbt den ryska spionen och yrkesmördaren Ophella, spelad av Olga Kurylenko. Aningen lite kul eftersom hon hade kvinnliga huvudrollen i Bondfilmen Quantum of solace.

KOMEDI

JOHNNY ENGLISH STRIKES AGAIN

David Kerr Storbritannien/usa/frankrike, 2018 (88 min)

ANNARS ÄR DET som det är. Atkinson trillar ner i gropar och tappar byxorna.

I sketchen när English går undercover som servitör på en fransk lyxrestaurang och börjar prata engelska med fånig fransk accent blir lånen från Sellers/clouseau i tydligaste laget, men förhoppningsvis handlar det om en hyllning.