Boken vårdar minnet av sonen
HALMSTAD: Efter att David Enmarks liv släcktes av en hjärntumör för ett år sedan har pappa Romulo läst en vers om dagen – verser, som han skrev under sonens första levnadsår. Nu finns de i bokform.
Lördagen den 12 augusti förra året blev David Enmark så dålig att hans föräldrar körde upp honom till akuten på lasarettet i Halmstad. I tre veckor hade flera läkare, samt pappa Romulo och mamma Monica, trott att han hade bihåleinflammation.
På lasarettet beslutades snabbt om en iltransport till Universitetssjukhuset i Lund – där David opererades akut, eftersom han hade en tumör som blockerade dräneringen av ryggmärgsvätska.
Genom ett prov från tumören kom läkarna fram till att den var extremt ovanlig bland vuxna – pineoblastom – mycket aggressiv, illa placerad och obotlig.
Efter ett par veckor gjordes ytterligare en operation i Lund, i ett försök att åtminstone rädda hans liv ett tag. Tanken var att ta bort så mycket som möjligt av tumören och sedan satsa på strålning och cellgifter.
Redan tolv dagar senare, den 9 september, avled dock David på lasarettet i Halmstad.
Som förälder tog det mig hårt att höra om tragiken som drabbat familjen Enmark. Som reporter på Hallandsposten började jag bevaka Högskolan i Halmstad i samma veva som Romulo Enmark blev rektor där i slutet av år 2000.
OTALIGA GÅNGER intervjuade jag rektorn, som i regel hade nära till skrattet. Flera gånger berättade han kärleksfullt om sin son, som han och hustrun Monica fick när båda passerat 40 år, och han kommenterade att det var en av mina systrar som hade hand om David på Frennarps byskola.
I efterordet till sin nya bok ”Konsten att finnas till” skriver Romulo Enmark om hur de med raska steg närmade sig ”ofruktsamhetens bryska deadline” och nästan hade gett upp hoppet om att få barn, när de ”med lite hjälp av läkarvetenskapen” fick sin David 1995.
I tio år följde jag Romulos karriär som rektor i Halmstad – och även om han hade mycket att göra på jobbet var han mån om att prioritera sin familj på fritiden.
En kollega intervjuade honom sommaren 2003 i artikelserien Semester från offentligheten. Rubriken löd ”Rektorns semester dikteras av sonen”. I artikeln är Romulo och åttaårige sonen på en campingplats och leker. Romulo pratar om att ”det viktigaste är att vara med David. Det är det som är glädjen i livet!”
Då jag 2015 besökte Stockholm för att intervjua Romulo om hur han blixtinkallats som rektor för att rädda den nedläggningshotade Försvarshögskolan berättade han om hur David kommit upp och hälsat på honom i hans pendlingslägenhet.
Så när den hemska nyheten nådde mig kändes det naturligt att skriva till Romulo och beklaga sorgen. Jag passade också på att välkomna honom och hans fru att ta kontakt om de i något skede i bearbetningen av det fruktansvärda skulle vara hjälpta av att berätta i tidningen. Eftersom det är individuellt hur man tacklar en sådan situation påpekade jag även att HP
givetvis har full förståelse för om de vill ha sin sorg för sig själva.
ett tag hör av sig poängterar Romulo att han inte vill vara med i tidningen i något terapeutiskt syfte.
–Jag vill berätta om boken jag gett ut för att hylla Davids minne. Det får inte bli som om han aldrig har funnits, säger han.
Verserna i boken skrevs ursprungligen under helt andra, ljusare förutsättningar. Som nybliven pappa gick Romulo varje kväll och vaggade sitt spädbarn i famnen. Han hade alltid varit intresserad av att formulera sig, så medan han gick och beundrade sin guldklimp funderade han över olika versmått och rim.
– Resultatet blev en fiktiv dagbok där David reflekterar över allt från bröstmjölk och att suga på tummen till framtiden och meningen med livet.
Efter nio månader blev sonen så rörlig att det inte längre fanns tid för samma lugna reflekterande. Bokens sista månader skrevs därför under de efterföljande sju åren, då idén om att ge ut dem också växte fram.
– Jag putsade lite på formuleringarna och skickade anonymt manuset till några förlag.
Det visade sig att stora Norstedts ville ge ut manuset.
– De funderade på att anlita en välkänd illustratör och göra en presentbok – fast i stället för 365 verser ville de bara ha med ett 50-tal, minns Romulo.
– Jag hade fullt sjå med att vara rektor, så jag låg aldrig på om vilket urval som skulle göras – och jag var orolig för att genera skolpojken David eftersom de inte kunde garantera anonymitet. Till sist rann det ut i sanden.
Som ett ödets ironi tog han våren 2017 tag i texterna igen – fortfarande ovetandes om Davids sjukdom.
– Jag rättade till några av de svagare verserna och stroferna.
bestämma sig för en eventuell utgivning inträffade det hemska.
– David ville inte ha några besök, men den sista veckan innan han dog såg vi till att släkt och kompisar var med honom.
– Fredagen den 8 september genomfördes den officiella granskningen av Försvarshögskolan, som jag jobbat så hårt för, men jag satt i stället vid Davids sjukhussäng där han hamnade i koma. Senare under natten dog han av blodförgiftning.
Ett par veckor efter begravningen återvände Romulo till arbetet.
– På något vis lyckas man fungera i vardagen, men nu när Försvarshögskolan äntligen fått sina examenstillstånd har jag inte kunnat glädja mig åt framgångarna.
–Att mista sitt enda barn är en så oerhörd tragedi, det är som att tiden tar slut. Förtvivlan minskar inte, men man vänjer sig vid den.
Mormor bestämde sig för att ge ut boken måste han korrekturläsa allt igen.
– Nu handlade det inte längre om att jag skulle glänsa som versmakare, utan om att David inte skulle glömmas bort.
– Jag märkte också hur texterna fått en helt annan dimension. Det som från början varit lättsamt och underfundigt hade nu, oavsiktligt, fått ett bråddjup.
Som exempel läser han upp en vers som avslutas: Nej jag ska aldrig gå och dö. Det är bara strunt. Att döden dö, har jag förstått, är inte särskilt sunt.
– När man filosoferar över livet kommer man oundvikligen in på döden, säger Romulo.
Under året som gått har han varje dag läst den vers som har just det datumet.
– Ibland är det rent plågsamt att läsa. Även de glada verserna får plötsligt en sorg i sig.
Dagen före årsdagen av Davids bortgång befann han sig i Finland för att, tillsammans med president Sauli Niinistö, utses till hedersdoktor vid Försvarshögskolan i Helsingfors – vilket hjälpte till att skingra tankarna.
– Jag är väl medveten om att boken inte blir någon storsäljare – få ger ut roliga, underfundiga rimmade verser numera – men den kommer alltid att finnas på universitetsbiblioteken om någon vill läsa.
– En recensent berömde mitt språkliga hantverk, men tyckte att boken var för lång. Och det stämmer säkert att den tjänat på att kortas, om man till skillnad från mig har seriösa lyriska ambitioner, men hur styckar man en gravsten?
och hans fru tömt huset på Frennarp.
– Eftersom Monica har sin släkt i Varberg flyttar vi dit, men det var jobbigt med alla minnen när vi gick igenom allt där hemma.
– Fast vi har i alla fall aldrig förknippat huset med Davids tumör, den kände vi aldrig till när han var där. Vi var lyckliga där.
”Jag märkte också hur texterna fått en helt annan dimension. Det som från början varit lättsamt och underfundigt hade nu, oavsiktligt, fått ett bråddjup.” Att mista sitt enda barn är en så oerhörd tragedi, det är som att tiden tar slut. Förtvivlan minskar inte, men man vänjer sig vid den