Laila Adèle och hennes vänner sjöng klassiska musikallåtar på Halmstads teater.
Urstarka och välkända melodier, mäktiga röster och glittriga klänningar. Ja, det är inte mycket som kan gå fel när fem tämligen erfarna musikalsångare river av ett antal pärlor ur genren.
Till på köpet är det tre hallänningar som har mer eller mindre hemmaplan på teaterns scen: sångerskorna Laila Adèle (Laholm) och Emmi Christensson (Vessigebro) samt gitarristen Conrad Boqvist (Halmstad).
Showen blir till en tidsresa med snabba kast, fram och tillbaka genom musikalhistorien, från en pärla som ”I could have danced all night” (”My fair lady” 1956) till tyngre, moderna låtar med rockkänsla. Och så tillbaka igen.
IBLAND STÅR ALLA fem sångarna på scenen och växelsjunger, och då tenderar känslan i sången att försvinna.
Det är betydligt bättre – ofta helt lysande – i solosånger eller duetter. Laila Adèle och Niklas Asknergård briljerar i ett nummer från ”Miss Saigon” och Emmi Christensson töjer ut sin höga och vackra röst långt bortom det fattbara i en sång från ”Phantom of the opera” (som hon har spelat i såväl London som Stockholm).
Emil Sigfridsson tar sig helt oskadd igenom ”Anthem” och låter ruggigt bra, liksom Malena Tuvung i en stämningsfylld ”Minnen” ur ”Cats”.
Det är melodier som publiken har i blodomloppet och ovationerna är mäktiga efter de flesta sångerna i den näst intill fullsatta teatern. Allra högst är jublet efter Niklas Asknergårds tolkning av ”Guldet blev till sand”. VI FÅR ÄVEN höra några mera okända melodier, men det är musikalhistoriens hits som dominerar, och det känns följdriktigt att ”Från Broadway till Duvemåla” avslutas med ”Somewhere” från ”West side story” och extranumret ”Time of my life” från den betydligt modernare ”Dirty dancing”.
Men vänta... den musikalen är ju också rätt ålderstigen (1987).
Ja, tiden går – alldeles för fort – men klassiska melodier består.