Vem var mannen som inte bara fick en väg på Galgberget uppkallad efter sig, utan dessutom hedrades med ett monument i sten?
Det ståtliga monumentet står på Galgberget. Mannen som hedras är Carl Gustaf Noreen, en jägmästare som i mitten av 1800-talet planterade skogen på berget.
Uppe på Galgberget går det en asfalterad väg från LV6 i riktning mot sjukhuset. Den heter Noreens väg och om vi färdas längs den vägen kommer vi efter ungefär halva sträckan, där vägen byter namn till Stendahlsvägen, till ett osannolikt och imponerande monument.
Det står på norra sidan om vägen, ett hundratal meter från Utsiktstornet. Monumentet är uppfört i huggen sten och har följande inskription:
”Jägmästare Carl Gustaf Noreen planterade 186366 den skog som nu gläder vandraren på Galgberget”
VEM VAR DÅ denne märklige man, som inte bara fick en väg uppkallad efter sig, utan dessutom hedrades med ett imponerande monument i sten?
Låt oss först skärskåda monumentet, innan vi svarar på frågan. Det är uppbyggt i stram klassicistisk stil, vilken man brukar förknippa med 1920-talet. Två så kallade doriska kolonner bär upp ett bjälklag, som kröns av en trekantsgavel. En trappa med tre steg bildar en stabil sockel, och mellan kolonnerna ser vi ett släthugget stenparti med ett manshuvud i profil. Det är en relief i brons, och därunder kan vi läsa den ovannämnda inskriptionen.
Lite efterforskningar i Hallandspostens arkiv ger oss flera detaljer. Ritningen till monumentet har utförts av stockholmsarkitekten Harald Wadsjö. (För Snöstorpsborna är han kanske känd som formgivare av predikstolen i kyrkan). Att fysiskt förverkliga ritningarna svarade bildhuggaren Börjesson i Halmstad för. Bronsreliefen av Noreen hade gjutits efter en äldre gipsförlaga, som utförts av den kände porträttskulptören Sven Andersson, ”Sven i Rosengård” kallad. Medel till att bekosta det hela hade insamlats bland allmänheten och belöpte sig till 4 850 kronor.
NU TILL MANNEN i monumentets centrum, Carl Gustaf Noreen! Bankkassören Axel Lagergren tecknade hans levnadshistoria i Hallandsposten den 19 juni 1920, samma dag som monumentet invigdes.
Carl Gustaf Noreen föddes i Karlstad 1825 och avled i Halmstad 1914 i den aktningsvärda åldern av 89 år. Efter att ha utnämnts till överjägmästare i Hallands revir på 1860-talet verkade han outtröttligt fram till sin pensionering 1891 med att bekämpa flygsandens skadliga framfart. Detta åstadkoms genom skyddsplanteringar längs kusten. I hela trettiosex år var Noreen också ledamot av Halmstads planteringskommitté, bland annat som ordförande under många år. Han avgick från kommittén med ålderns rätt 1898.
UNDER ALLA DESSA år hade han ”utan någon som helst gottgörelse förestått och ordnat alla planterings- och övriga arbeten”. Lagergren slutar sin artikel med följande hyllningsdikt:
”Fram som en oförskräckt kämpe han trädde
Mot flygsand som väg över åkrarna tog
Och ödsliga sandåsen kärleksfullt klädde
I täckaste fägring med grönskande skog”
INVIGNINGEN DEN 19 juni blev en storstilad ceremoni helt i tidens anda. Flera hundra personer hade enligt tidningens referent samlats för att bevittna avtäckningen.
Han påpekade, liksom flera andra talare, hur Galgberget hade omvandlats från en trist grusås till en ”sagolik undervärld”.
I tur och ordning framträdde representanter för honoratiores med högstämda tal, och det hela interfolierades med för ändamålet lämpad musik av regementets musikkår.
FÖRST UT VAR kommitterades representant, ordföranden i Naturskydds- och försköningsföreningen, lektor Ljunggen. Han påpekade, liksom flera andra talare, hur Galgberget hade omvandlats från en trist grusås till en ”sagolik undervärld”.
Sedan följde själva höjdpunkten: landshövdingen avtäckte monumentet och utryckte sin belåtenhet över att berget nu hade blivit en ”härlig folkpark för hederliga medborgare”, vilket tidigare inte varit fallet.
Efter att musikkåren hade framfört ”Sverige” av Wilhelm Stenhammar, var det borgmästare Bissmarks tur att framträda. Han tackade för gåvan till staden, och lovade att taga väl hand om den för framtiden.
Musikkåren spelade nu ”Hör oss Svea” innan den siste talaren tog till orda. Det var Noreens son, även han liksom sin fader jägmästare till professionen. Han framförde de anhörigas tack för den hedersbevisning, som kommit hans far till del.
Regementets paradmarsch markerade därefter slutet på den högtidliga ceremonin.
NJA, KANSKE VAR det inte riktigt slut ändå. Som sig bör och var att vänta, ordnades ett ”Nachspiel” under stor uppslutning på sommarrestaurangen i Norre Katts park.
Här följde det i junikvällen mera av diktuppläsning och hyllningstal samt även mat och dryck, naturligtvis.
Under alla dessa år hade han ”utan någon som helst gottgörelse förestått och ordnat alla planteringsoch övriga arbeten