Det är dags för talmannen att sätta press på riksdagen för att få fram en regering.

Regeringsbildningen har gått i stå och nu måste talmannen kliva in i handlingen.

LEDARE 19/10. Talmannen Andreas Norlén meddelade tid-igt i sitt uppdrag att han läst regeringsformen noga. Han har också studerat tidigare praxis. Han var väl förberedd för sin uppgift, men att låsa upp dödlägen ligger inte på talmannens bord. Ungefär så löd hans inställning. En och en halv månad efter valet finns anledning att tänka om.

NORLÉN LANDADE I att ge moderatledaren Ulf Kristersson ett sonderingsuppdrag. Kristersson skulle kolla läget med de andra partierna och försöka förhandla fram en ny regering. Det misslyckades, och samma uppdrag gick i stället till Stefan Löfven.

Mycket tyder på att han kommer att stöta på patrull på samma sätt som Kristersson. Löfven blev dessutom bortröstad av riksdagen, och om han inte lyckas skrapa ihop förtroende – det vill säga, få några av de partier som tidigare avsatt honom att stödja honom – är det kört. Som talmannen själv uttryckt det: flera partier måste förändra sin inställning.

Frågan är bara hur det ska gå till. Partiledarna sitter fortfarande och trycker bakom sina ologiska positioner. Journalisterna ställer samma frågor, och politikerna ger samma svar. Processen liknar en repig skiva som hakat upp sig.

Norlén måste tvinga partiledarna att byta skiva. Det räcker inte att konstatera att han får anordna hur många talmansrundor som helst och att detta får ta tid. Talmannen måste sätta press på riksdagen att ta ställning till en statsministerkandidat. Vuxna uppmaningar om att partierna bör ”tänka om” lär knappast sätta eld i baken i riksdagsgrupperna. Där pågår i stället en kamp om att hålla ut så länge som möjligt för att få de andra att ge med sig.

Att Andreas Norlén är reflekterande och har förståelse för det komplicerade parlamentariska läget är bra. Men hans idéer om lösa sonderingsuppdrag innebär att han backar från en del av ansvaret.

EFTER DEN FÖRSTA fikarundan med partiledarna konstaterade Norlén att Ulf Kristersson är den kandidat som flest riksdagsledamöter skulle tolerera som statsminister. Detta är ett utmärkt argument för att låta moderatledaren pröva sitt stöd i en riksdagsomröstning.

Då hade alla partier tvingats ta ställning och skulle inte kunna gömma sig bakom orealistiska resonemang och önsketänkande.

Talmannen måste sätta press på riksdagen att ta ställning till en statsministerkandidat.