Kultur&nöje.
Malou von Sivers har skrivit om sin svåra uppväxt – och om såret som aldrig läker.
För Malou von Sivers har skrivandet blivit som plåster på barndomens blödande sår. Hon har nyligen släppt andra delen i romantrilogin om en trasig familj som har tydliga paralleller till hennes egen. Den 8 november kommer hon till En kväll för boken i Halmstad.
Det var när Malou von Sivers 2016 sommarpratade i P1 som hon för första gången berättade offentligt om sin uppväxt i en dysfunktionell familj. I programmet framträdde en pappa – då bortgången – som misshandlade sina barn, samtidigt som han vårdade växterna i trädgården med innerlig ömhet.
– Det känns som en obegriplig kombination, men samtidigt är det en insikt jag har fått genom mina egna erfarenheter: människor är sällan det ena eller det andra, varken onda eller goda, starka eller svaga, trygga eller otrygga, säger Malou och konstaterar att hon själv är ett bevis för den där dubbelheten.
– I hela mitt liv har jag varit rädd för att bli övergiven – vilket inte har varit så lätt för min man, eftersom jag har krävt ständig bekräftelse – samtidigt som jag har varit säker i min yrkesroll. Jobbet har varit min arena, där jag haft kontroll.
OCH DET HAR gått bra för Malou von Sivers. 2014 fick hon Stora journalistpriset, och hon har gjort uppmärksammade intervjuer med storheter som Ingmar Bergman, Nelson Mandela och Drottning Silvia. Men hon har också bjudit in helt vanliga människor till sin intervjusoffa, där de fått dela med sig av sina liv.
– Jag tror verkligen på det där om att varje människa har en historia, även om det låter som en klyscha. Och jag tror på öppenhet, försoning och förlåtelse.
Den vägen valde inte Malous egen pappa. Som vuxen sträckte hon otaliga gånger ut sin hand till honom, hon ville förstå varför han valde våld och skräck i stället för värme och omsorg. Men han tog aldrig handen, utan levde ett isolerat liv med sin nya hustru (föräldrarna skilde sig till slut, när Malou var 17 år).
– Det där såret har jag försökt hantera i hela mitt liv, och med min romantrilogi har jag hittat ett sätt att läka, säger Malou von Sivers som 2017 gav ut den första delen, Mitt hjärtas oro.
– Den började jag skriva på för tio år sedan. Det var en förläggare som sa att ”gå hem, lägg fingrarna på tangentbordet och se vad som händer. Ingen början, ingen mitt, inget slut”. Och så blev det – texten bara kom och berättelsen började skriva sig själv.
I DEBUTBOKEN, SOM utspelar sig i början av 1900-talet, får vi möta
Axel, som lever ett lyckligt familjeliv med sin älskade Sara och dottern Matilda. Men tillvaron slås i spillror när Sara dör i samband med att sonen Edwin kommer till världen. I den katastrofen ligger både avstampet och titeln till den nya boken, Olycksbarnet, som kom nu i höst.
– Det är alltså Edwin som är det oskyldiga barnet som får skulden för att hans mamma dött i barnsäng. Det var precis så jag tror att det var för min pappa, så långt stämmer historien.
MALOU ÄR I princip redan klar med den tredje och avslutande delen, och nu börjar det variga såret att få en skorpa.
– Det kommer alltid att finnas kvar, men det gör inte längre lika ont. Och jag har accepterat att jag aldrig kommer att få svar på mina frågor: Varför slog pappa mig och mina syskon? Varför skulle skorna stå i perfekta rader i vår hall? säger Malou som har en egen teori om varför hennes far aldrig ville prata om det förgångna.
– Jag tror att han hade enorma skam- och skuldkänslor för den han hade varit och det han hade gjort. Hans sätt att överleva var att glömma, gömma och inte se tillbaka. Vi påminde honom om en person han inte ville vara.
MALOU ÄR LYCKLIG över att hon har lyckats bryta det mörka mönstret, som ärvts i flera generationer i hennes släkt. Hon har uppfostrat tre barn med kärlek och respekt, hon har lärt sig att känna tillit till sina närmaste och successivt har hon byggt upp sin självkänsla.
– Jag har stor förståelse för att människor hamnar i svårigheter, men oavsett vad du bär på kan du själv bestämma vem du vill vara. Den makten har varje människa. Det finns alltid ett val.
I perioder har Malou grubblat över vad hennes mamma visste om det som pågick, men hon har aldrig ställt frågan rakt ut.
– Jag har nog varit rädd för att få ett svar som jag inte ville ha. Men en dag insåg jag att det var tack vare mamma som jag kom ut hel på andra sidan. Hon förebrådde oss aldrig, utan stöttade oss vad vi än gjorde. Och vi längtade alltid efter henne – fanns hon i huset så hände ju inget, säger Malou och tillägger:
– Mamma lever fortfarande, men är åldersdement. Vissa dagar kan vi prata om det som har varit, och i dag kan jag se att hon också var ett offer. Hon levde i en destruktiv relation, men var ekonomiskt och praktiskt beroende av sin man. Så var det förr. Jag har också fått förståelse för pappa som även han levde i ett slags fängelse och var djupt olycklig i sitt äktenskap.
EFTER FRAMGÅNGARNA med de två första romanerna har Malou fått en stor lust till det skönlitterära skrivandet. Hon har inga tankar på att gå i pension från sitt programledarjobb på TV4, men tänker fortsätta skriva när hon inte har sändningsperioder. – Att skriva själva berättelsen tar tio procent av tiden – och på övriga 90 procent skriver jag om. Det är då historien utvecklas och karaktärerna växer på djupet och bredden, säger Malou som njuter av att få experimentera med språket. – Jag har ju skrivit mer eller mindre i hela mitt yrkesliv, men det här är något helt annat. Jag vill komma förbi den raka och tydliga journalistprosan, och skriva i flera dimensioner. Och när jag nu kan lämna min egen familjehistoria bakom mig, är det fritt fram för det helt fiktiva. Nu ska jag lägga fingrarna på tangenterna och vänta på att nya berättelser dyker upp.
”Jag har accepterat att jag aldrig kommer att få svar på mina frågor: Varför slog pappa mig och mina syskon? Varför skulle skorna stå i perfekta rader i vår hall?”