Opinion.

DEL 1. Det har nu gått nästan 30 år sedan Göran Persson blev skolminister och drev igenom den ödesdigra kommunaliseringen av den svenska skolan. Detta trots stort motstånd från många lärare, inte minst i Halmstad.

Hur har Halmstads skolor utvecklats på 30 år? I dag inleds en ny serie på ledarsidan.

Den 8 december 1989 tog Sveriges riksdag ett beslut som skulle få långtgående konsekvenser för den svenska skolan. Beslutet innebar att kommunerna ensamma skulle få ansvar för skolan, främst genom att lärarna skulle bli kommunalt anställda.

Beslutet om skolans kommunalisering togs inte enhälligt utan klöv riksdagen bokstavligen i två delar. Med röstsiffrorna 162 mot 157 fick Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet igenom beslutet. De tre borgerliga partierna, Moderaterna, Centerpartiet och dåvarande Folkpartiet, samt Miljöpartiet röstade emot tillsammans med en vänsterpartist. Störst motstånd hade nog ändå beslutet hos en stor del av lärarkåren som befarade allvarliga försämringar för sitt yrke.

Men skolans och lärarnas öde beseglades redan i början av 1989 i samband med statsminister Ingvar Carlssons regeringsombildning. In i den socialdemokratiska regeringen kom då Göran Persson som ny skolminister. Han var okänd för den större allmänheten men skolfrågorna var han inte obekant med.

I EN SERIE längre artiklar kommer Hallandspostens ledarredaktion att uppmärksamma skolans utveckling med kommunaliseringen som en startpunkt. Det har nu nästan gått 30 år sedan det ödesdigra riksdagsbeslutet i december 1989. Tiden är nu mogen för att sammanfatta den svenska skolans moderna historia. Särskilt som skolan i dag fortfarande står inför stora utmaningar.

Under nästan två decennier har elevernas skolresultat i stort varit sjunkande. Läraryrket uppfattas av många ha låg status och lärarutbildningen har svårt att locka nya studenter. Den svenska skolan har också under lång tid utsatts för stora besparingar samtidigt som friskolekoncernerna tillsammans gör miljardvinster.

Ett annat allvarligt problem är skolans likvärdighet där en elev inte kan garanteras lika förutsättningar beroende på var i landet och i vilken skola hen börjar i. Skolans segregering är kanske en av de svåraste framtidsutmaningarna för sammanhållningen i Sverige.

Visserligen går det inte att peka ut en enskild orsak till varför elevernas skolresultat fallit under en längre tid. Däremot innebar kommunaliseringen starten på en utveckling som inte har gynnat skolan och dess undervisning.

I sig var skolan i slutet av 1980-talet i stort behov av en ny styrning eftersom det tidigare systemet med ett slags dubbelkommando mellan stat och kommun på många sätt hade kommit till vägs ände. Skolan var hårt reglerad från statligt håll, en styrning som var kraftigt kritiserad inte minst av kommunerna.

EFTER ATT GÖRAN Persson blev skolminister agerade han snabbt. Redan under våren 1989 tog han flera initiativ med syftet att genomdriva kommunaliseringen. Han fick också uppbackning av finansminister Kjell-olof Feldt som sedan tidigare varit tydlig med att han ville att kommunerna skulle ta över an- svaret för skolan, inte minst för att kom- munerna bättre än staten skulle kunna effektivisera skolans resurser. Detta är ett tydligt exempel på en ekonomism som under lång tid präglat skolans verksamheter och urholkat dess resurser. Det har i förlängningen drabbat både lärare och elever.

Ett stort motstånd mötte Göran Persson i de stora lärarfacken men han lyckades på ett tidigt stadium få med sig de två lärarförbund som var kopplade till Tjänstemännens centralorganisation, TCO, genom löften om bland annat löneförhöjningar och reformer. Det tredje lärarförbundet, Saco-anslutna Lärarnas Riksförbund, var dock mycket kritiska till skolministerns agerande och tog kraftfullt strid mot kommunaliseringen.

Med splittringen av de stora lärarförbunden hade Persson vunnit en viktig seger på vägen till kommunaliseringen. Om den i slutänden skulle gynna skolan verkade för ögonblicket inte vara det väsentliga.

I mitten av oktober genomförde ett tusental lärare en stor demonstration i Stockholm som avslutades med att tiotusentals underskrifter från lärare som var emot kommunaliseringen överlämnades till skolminister Göran Persson. Svaret från Persson kom några dagar senare då han lämnade in förslaget om kommunaliseringen till riksda- gen. Detta ledde till en stor lärarstrejk i november. Men trots konflikten forcerades ärendet fram och togs upp för behandling av riksdagen den 8 december. Stämningen var rejält uppiskad inför riksdagsdebatten.

”Säkerhetspådraget påminde om hur det såg ut när Yassir Arafat kom på besök för precis ett år sedan, med ridande poliser och kravallstaket för att hålla Sacolärarna i schack”, rapporterade Hallandsposten (9/12-89).

Inne i riksdagens kammare blev debatten också hård och flera borgerliga företrädare var mycket kritiska till förslaget, särskilt som en så viktig skolfråga skulle genomdrivas av en så svag majoritet. Den hårt ansatte skolministern gick inte till motangrepp utan valde en undervisande ton.

Efter sex timmars debatt klubbades kommunaliseringen med en marginal på fem röster.

DAGEN EFTER RIKSDAGSBESLUTET skrev Hallandsposten om händelsen i flera artiklar där bland annat lokala företrädare för skolan och lärarna i Halmstad intervjuades.

Skolchefen i Halmstad, Göran Jonsson, såg att omställningen skulle innebära en stor utmaning för kommunen men att utvecklingen mot mer decentralisering var ett naturligt steg. Dessutom välkomnade han att skolan skulle få en huvudman i stället för två.

”Tidigare har ingen tagit det totala ansvaret. Nu blir det lättare att peka ut vem som är ansvarig när något är fel”, sa han till HP (9/12-89).

Lisbeth Andersson, distriktsordförande för Lärarnas Riksförbund, var däremot orolig.

”Givetvis kommer vi att acceptera riksdagsbeslutet, men vi tror inte att skolan har något att vinna på det här. De som har förespråkat kommunaliseringen har bara pratat om administrativa skäl, ingen har nämnt undervisningen”, sa hon.

Lisbeth Andersson tog också upp att dåvarande Kommunförbundet, som skulle bli en ny motpart för lärarförbunden, ville att lärarna skulle bindas hårdare till skolan. Frågan om den så kallade arbetsförlagda tiden hade också varit en stor stridsfråga för lärarna eftersom det hotade lärarnas frihet att själva planera sin undervisning.

Veckan efter riksdagsbeslutet kom Lärarnas Riksförbund och Arbetsgivarverket överens om ett nytt läraravtal där arbetsgivarna gick med på stora eftergifter vad gällde den arbetsförlagda tiden. Trots det fanns det stora grupper av lärarna som var mycket kritiska – och skulle vara det för lång tid framöver.

ETT ÅR EFTER riksdagsbeslutet, i december 1990, uppmärksammade Hallandsposten att Halmstads kommun från årsskiftet ensam skulle bli ansvarig för lärarna och skolans verksamhet. Tidningen var på plats när Tore Hamnegård, biträdande förhandlingschef från Lärarnas Riksförbund, talade inför ett hundratal lärare i Halmstad.

”Jag ser att kommunaliseringen är populär i Halmstad”, sa han och ”fick ett en fullsatt hörsal att runga av skratt”, rapporterade HP (5/12-1990).

Nej, kommunaliseringen var inte populär hos de 130 närvarande lärarna från högstadiet och gymnasiet som hade samlats i aulan på Högskolan i Halmstad i början av december.

Tore Hamnegård informerade lärarna om bakgrunden till kommunaliseringen och det nya läraravtal som hade förhandlats fram.

”Jag tror att det var två enkla saker som avgjorde kommunaliseringen. Pengar och makt”, sa han och fortsatte:

”Vi har i alla fall inte lyckats se att det skulle vara skolans bästa man hade för ögonen”.

Det fanns också en stor farhåga i att skolan skulle förlora på att konkurrera om kommunernas resurser med bland annat barn- och äldreomsorg.

”Det måste vara frestande för en kommunalpolitiker att i kärva tider börja diskutera klasstorleken eller välja en billigare obehörig lärare i stället för en kvalificerad när en tjänst ska tillsättas”, sa Tore Hamnegård.

Den 1 januari 1991 blev skolan ett helt och hållet kommunalt ansvar – ett verk av skolminister Göran Persson. Vad som sedan hände med skolan är historia. Tyvärr blev många av farhågorna från lärarhåll besannade.