Bob Dylan gräver i sig själv
CD-BOX
Blood on the tracks från 1975 kan vara Bob Dylans bästa stund. Det är absolut ett av hans starkaste och mest personliga album. Utan tvekan en milstolpe, skapad i den iskalla turbulensen av ett äktenskap på väg att haverera.
Att den ständiga återutgivningen av och fördjupningen i Bob Dylans olika perioder inte längre kan runda eller bortse från ett av 1970-talets tyngsta album är självklart, och jag ska villigt erkänna att jag längtat efter den här samlingen. Men albumet Blood on the tracks har 10 låtar, boxen More blood, more tracks har 87! You do the math.
EN GEDIGEN FÖRDJUPNING är väl en sak, det kan vi alla välkomna, men det här känns nästan som en sjuk människas redovisning av Dylans ”mytomspunna” inspelningar i New York. Här finns udda demoversioner och alternativa slut, irriterat studiosnack och rena felspelningar, det är uppkastade testballonger som i vissa fall helt saknar luft.
Att spela sig igenom More blood, more tracks är som att hamna bredvid den mest påfrestande Dylanologen på en bjudmiddag och i ett ögonblick av djup obetänksamhet be honom berätta om Bobs bästa bootleg. Livet är för kort för sådana misstag.
Som säkert de flesta av er är jag förtjust i You’re a big girl now och Idiot wind, men inte så att jag kastar mig över dem i åtta respektive nio olika versioner. Tangled up in blue kommer i tio olika tagningar, medan You’re gonna make me lonesome when you go och den rätt småtrista Buckets of rain presenteras i tolv olika versioner med påfallande små skillnader. Tolv! Det är alltså dussinet fullt, för er äldre Dylanfans, till och med Nick Hornbys mest skruvade karaktärer skulle bryta ihop efter hälften.
SÅ ÄR DETTA en rakt igenom meningslös sammanställning? Något för statistiker, skivarkiv och dammiga referensbibliotek? Nej, inte alls.
Rent generellt kan ni känna er trygga i förvissningen om att de bästa versionerna är de som till slut hamnade på det färdiga albumet, men stundtals är den här boxen
BOB DYLAN More blood, more tracks The Bootleg Series vol.14, deluxe edition (Columbia/sony Music)
med sex cd-skivor ändå en fascinerande inblick i hur Bob Dylan sliter med sina sånger, hur han vänder och vrider på ackord och arrangemang, slipar på intron och jobbar med sina texter, byter ut enskilda ord och flyttar hela meningar, som i de råa, grovt tillyxade tagningarna av Tangled up in blue. Dessutom finns här en väldigt fin pianoversion av Spanish is the loving tongue, lite oklart varför då den inte har med Blood on the tracks att göra.
Som manual till hur Blood on the tracks växte fram är boxen alltså ovärderlig, men att HOUSTON I JANUARI 1975. lyssna igenom den från start till mål är lika utmattande som att läsa Svenska Akademiens ordlista från A till Ö.
Jag provade faktiskt i bilen hem från stugan i helgen och lyssnade på de olika varianterna av Idiot wind medan familjen sov. Två av dem vaknade efter drygt 30 minuter och frågade om det fortfarande var samma låt?!
”Ja ... men i den här fjärde versionen saknas faktiskt Paul Griffins orgel. Det är lite speciellt”, hörde jag mig själv svara. Idiot wind, som sagt. Jag skäms fortfarande. FOTNOT: More blood, more tracks släpps även som en mer hanterbar enkel-cd med tio av New York-inspelningarna samt en outgiven version av Up to me.