Stark, personlig och vacker platta av Rosanne Cash

FOLK/ROCK

Det har gått nästan tio år sedan Rosanne Cash släppte albumet The list. Där sjöng hon covers på låtar som pappa Johnny Cash listat åt henne i en turnébuss för många år sedan, tänkt som en grundkurs i amerikansk musikhistoria.

För fem år sedan kom förra albumet The river and the thread (trippelt Grammybelönad) där Rosanne Cash och maken/ producenten John Leventhal blandade country, folk, blues och gospel i en rörande berättelse om den amerikanska Södern och – inte minst – styrde upp den namnkunniga kören bestående av Kris Kristofferson, John Prine, Tony Joe White (som nyligen avled) och Rodney Crowell i den underbart vackra When the master calls the roll. Blir fortfarande alldeles mjuk i kroppen när jag lyssnar på den.

Nå. På mysrockiga och småsorgliga 8 gods of Harlem hinner jag först tänka att det är en gammal inspelning med Johnny Cash som de grävt fram och klätt upp i nya kläder men inser sedan att det är nyss nämnde Kris Kristofferson som återvänt och sjunger andra versen (kusligt likt Johnny Cash i de första stroferna) innan Elvis Costello ansluter i refrängen och med sin karakteristiska röst tar över den tredje och sista versen.

FRÅNSETT PÅ DEN halvakustiska och snygga Crossing to Jerusalem och kanske ytterligare något spår vilar annars Johnny Cashs ande inte särskilt tungt över plattan, dels på grund av att Rosanne Cash samarbetar med starka producenter och låtskrivare som Tucker Martine, T-bone Burnett, Lera Lynn och Colin Meloy från The Decemberists, dels tack vare att hon har en så stark, personlig och trygg bas att utgå ifrån och bygga sin egen musik på.

Countryinslagen på det här albumet är förhållandevis få. Det lunkande drivet och gitarren i Not many miles to go och den fina Gillian Welch-känslan i den stillsamma The undiscovered truth men sedan är det inte så mycket mer.

Den filmiska My least favorite life är ödesmättad så det räcker till och den svårmodiga The only thing worth fighting for skrevs direkt för andra säsongen av tv-serien True Detective. Då förstår ni kanske hur munter den känns. Även pianoballaden Everyone but me är strippad på allt lättsinne och tassar försiktigt runt utan att vilja störa, lite som en gammal psalm, men tränger sig på gör den såklart ändå. Och det är helt okej.

För man vill bli störd av Rosanne Cash. Omskakad och berörd. Men det krävs att man verkligen lyssnar och ger albumet tid. Här finns ingen enkel väg in men heller ingen anledning att snegla på klockan, artigt kväva en gäspning och tacka för sig.

ROSANNE CASH She remembers everything (Blue Note/universal)

SKIVAN HÅLLER IHOP hela vägen, från första ackordet till det irländskt klingande avskedet där Rosanne Cash gör sin egen variant på den vackra The parting glass, mer känd i Lars Forssells svenska översättning Ett sista glas som Miriam Bryant dundrade upp i krysset på Sven-bertil Taubes dag i Så mycket bättre. Rosanne Cash tar det lite lugnare men sätter ändå bollen snyggt i mål.