Sympatisk musik i sorgen
Det blev en känslofylld energiexplosion när amerikanska storheterna Trampled by Turtles besökte Falkenberg.
Det är ingen vanlig kväll i Tryckhallen, av flera anledningar. Några kvarter bort samlas hundratals människor vid Stortorget för att tända ljus och tillsammans söka tröst och minnas tolvåriga Dante som hittats död.
Vi är många som varit ute och sökt tillsammans, som på nytt blivit påminda om livets skörhet, och några av oss står nu med blandade känslor för att se ett band utöver det vanliga inta scenen den här sorgliga kvällen. Det är en nästan övertydlig illustration till hur livet innehåller såväl det mörkaste mörker som det ljusaste ljus.
STÄMNINGEN I TRYCKHALLEN är något avvaktande till en början och det blir så gott som knäpptyst när Anders Gustavsson, en av arrangörerna, uppmanar folk att skänka pengar till Missing People som ett sätt att hedra Dante, innan han presenterar dagens första huvudakt Johan Örjansson.
– För här kör vi inte med headliners, utan vi har bara huvudakter, säger Anders.
Falkenbergssonen har med sin melankoliskt svängiga americanarock blivit något av profet i sin egen hemstad och det är lätt att förstå varför. Örjansson har en imponerande låtbank och karln är nästan onödigt kompetent vad gäller att knåpa ihop tralligt inbjudande låtar som han framför med en lagom rockrivig röst.
BANDET SOM BACKAR upp för kvällen skapar ett fint sväng och gitarristen Peter Bengtsson får utrymme att sätta färg på låtarna med själfulla solon.
Kvällens andra huvudakt – och det stora dragplåstret – är sexmannabandet Trampled by Turtles från Duluth, Minnesota. Bandet som spelat tillsammans i 15 år har blivit något av en institution inom amerikansk folkmusik och har spelat flitigt såväl nationellt som internationellt. Och det märks redan från första ackordet.
DE INDIVIDUELLA prestationerna är visserligen imponerande, men det är samspeltheten som skapar bandets storhet. Här finns en tydlig grundtrygghet som bara uppstår när man vuxit upp tillsammans under många år.
Musiken är svårdefinierbar och oftast sorteras gruppen in i bluegrass-facket, inte sällan till puritanernas stora förtret. Andra gör försök att benämna dem som alternativ country, singer/songwriter eller Johan Örjansson spelade melankoliskt svängig americanarock i Tryckhallen. americana. Kanske är inget mer rätt eller fel.
MED EN SÄTTNING beståendes av mandolin, fiol, banjo, akustisk gitarr, akustisk bas och cello är de framför allt vad man i USA kallar ett ”string band”. De musikaliska grunderna – som verkar sitta i ryggmärgen hos medlemmarna hittar man i den traditionella amerikanska folkmusiken, musik som från början skrevs för att spelas tillsammans med familj och vänner, på verandan för avkopplings skull eller på fester för att dansas till.
Det senare blir extra tydligt i Tryckhallen den här fredagskvällen. Om Johan Örjansson fick folk att studsa med benen lyckas Trampled by Turtles få hela kroppar i rörelse.
Det som gör att bandet sticker ut extra mycket bland bluegrass- och newgrass-banden är att man emellanåt ger sig ut på smått furiösa utflykter med en energi som närmast kan liknas vid punktempo.
I låtar som ”Sounds like a movie” och ”Wait so long”, båda från albumet Palomino fullkomligt piskar medlemmarna fram låtarna med en frenesi som gör att publiken gensvarar med någon form av euforiskt primalskrik.
KONSERTRECENSION
TRAMPLED BY TURTLES Johan Örjansson Band Tryckhallen, Falkenberg, fredag 9/11
2016 TOG BANDET en paus och frontmannen Dave Simonett ägnade i stället tid åt sidoprojektet Dead Man Winter, som bland annat förde honom till Falkenberg förra året. Den spelningen gav så mycket mersmak att Simonett nu ville ta sitt Trampled by Turtles till Falkenberg på nytt. För kompisgänget hittade tillbaka till glädjen, började spela tillsammans igen och släppte tidigare i år album nummer åtta, ”Life is good on the open road”.
Det finns stråk av självkritik, rädsla och ånger i bandets texter, men också en känsla av lättnad över att på nytt få ge sig ut på vägarna med nära vänner för att göra det man gillar mest. En sympatisk känsla att bära med sig denna ovanligt mörka kväll.