Taube bjöd på en magisk afton
KONSERT
Han är 83 år och står i en vit skjorta på scenen. Rösten är lika mäktig som mjuk och varm, och han fraserar gudomligt. Varenda stavelse går fram, inför en halvbesatt salong.
Sven-bertil Taube och pianisten Peter Nordahl inleder Evert Taube-kvällen med säkra kort. ”Så länge skutan kan gå” och ”Dans på Sunnanö” är melodier och berättelser som kunde ha hämtats direkt från ett familjealbum, hemma hos någon i publiken. Vi har melodierna i vårt dna.
Ändå låter det inte precis som vanligt. Peter Nordahls pianospel tillför nya färger och klanger till sångerna, han ger sig ut på vågade dribblingar mitt under sångpartierna – och hamnar ändå rätt. Hela tiden.
Han skapar en dov och ödesmättad stämning, främst med hjälp av bastangenterna, i ”Briggen Blue Bird av Hull”. Den tragiska historien om en svensk sjöman som följer med skeppet ner i djupet är ett av kvällens största ögonblick.
Sven-bertil Taube berättar att han själv var en liten pojke och blev ledsen, första gången han hörde sången. Men pappa Evert tröstade honom och sa att det var bara i visan som sjömannen drunknade. I verkligheten blev han räddad och kom hem till mamma och pappa.
VI FÅR OCKSÅ höra att de manliga charmörerna ofta har föga framgång i Evert Taubes visor. Rönnerdahl får nöja sig med att spela fiol medan lilla Eva dansar med fänrik Rosenberg i ”Dans på Sunnanö” – och ”Damen i svart med violer” (ett av aftonens bästa nummer) ser inte sångaren i salen, utan ”svävar förbi honom, rodnande, yr”.
Som motvikt sjunger Sven-bertil Taube en magisk ”Fragancia” som har en happy end, kvinnan kommer ut till mannen: ”Himmel! Du kom ändå till blomsterbädden!/ Månen går ned... gitarren tystnar här”.
– Det kan man nog tolka positivt. Mannen har fått sällskap och har annat att göra än att spela gitarr.
SVEN-BERTIL TAUBE OCH PETER NORDAHL ”Så länge skutan kan gå” Halmstads teater 13/11
OM KONSERTENS första avdelning är tämligen förväntad – ett knippe välkända sånger – är den andra mer oväntad.
Sven-bertil Taube inviger i och för sig med glada ”Fritiof Anderssons paradmarsch” och allsång i ”Nudistpolka”, men längre in i programmet kommer en lång svit med olika titlar.
Peter Nordahl har skrivit musiken som binder ihop sånger och dikter, och den är svävande skön. Allra starkast blir kombinationen ord och ton i ”Och skulle det så vara”, en av de vackraste texter som har skrivits på svenska språket.
Den olycklige mannen söker tecken på att kärleken inte har tagit slut och hittar dem i naturen – och i rymden: ”Och skulle det så vara/att allt är slut emellan oss/hur kan du då förklara/att karlavagnen alltjämt har/sju stjärnor och att nordanvinden/alltjämt rycker kottar ur furan/och kastar dem i spåret av din fot...”.
SVEN-BERTIL TAUBE KUNDE sedan med lätthet ha avslutat kvällen med några av sin pappas största hits med givna allsångsrefränger (”gullviva, mandelblom...”) men reciterar i stället Evert Taubes tolkningar av Shakespearesonetter.
Det är ett modigt och spännande val av en veteran som är tillräcklig trygg i sitt artisteri, för att inte alltid välja den enklaste vägen.
PER KÅGSTRÖM