Lisa Bjärbo: ”Jag vill trycka in allt”
Panikångest, självmord och avhopp från gymnasiet. Lisa Bjärbo väjer varken för svåra ämnen eller starka känslor när hon skriver sina ungdomsromaner. Nu får hon årets Astrid Lindgren-pris.
Pris eller inte, som smålänning uppvuxen på landsbygden är Lisa Bjärbo marinerad i Astrid Lindgrens berättelser på ett sätt som hon omöjligen kan bortse ifrån.
– Jag tror att hon på något vis lärt mig att leka och jag märker också när jag leker med mina egna barn nu att referensramarna kommer från Astrid Lindgren. Jag tänker på något sätt att hon lärt mig att fantisera och det spelar ju otroligt stor roll när man jobbar med att skriva böcker.
BERÄTTELSER SOM framkallar starka känslor stannar kvar i läsaren efteråt, resonerar Lisa Bjärbo som utgår från sig själv och nämner Mårten Sandéns ungdomsroman Anna d’arc som ett exempel. Romanen, om en mobbad pojke i en bruksort, läste hon på ett flygplan och grät så mycket att stolsgrannen erbjöd sig att gå och hämta pappersservetter.
Den känslomässiga bergochdalbanan, och upplevelsen av en renande – helst också rolig – läsning, är något som hon önskar även sina egna läsare.
– Det behöver inte vara gråt – det kan det få vara – men det kan också vara att de ska fnissa, eller bli kära i huvudpersonen.
Femton egna böcker för olika åldrar, varav fyra ungdomsromaner, har det blivit bara sedan debuten 2010. Därtill bland annat en ungdomsroman skriven tillsammans med Johanna Lindbäck, och två vegetariska familjekokböcker (tillsammans med Sara Ask).
– Det är nästan ironiskt, jag är mer känd för kikärtscurry än för de andra böckerna.
Den senaste ungdomsromanen, Inuti huvudet är jag kul, kom i somras och handlar om Liv, 17 år, som hela sitt liv har lidit av social fobi. När hon och hennes pappa lämnar det invanda storstadslivet med alternativt gymnasium i Stockholm för att i stället förverkliga pappas livsdröm och flytta ut på den småländska landsbygden utvecklar Liv panikångest, något som hon gör allt för att dölja.
DEN VÄLVILLIGA vuxenvärlden gör allt värre genom att fråga hur hon mår.
– Hennes rädsla är ju att det ska märkas, hon vill bara passera, att ingen ska märka hur jobbigt hon tycker att allt är. Och när någon ställer den frågan har det ju märkts att hon inte mår bra, säger Lisa Bjärbo som känner igen sig i Livs skamsköljningar.
– Liv har social fobi, det har inte jag. Men jag skulle säga att jag är väldigt lik henne fast hon är uppskruvad flera varv. Hon var min lättaste huvudperson att skriva på så vis att jag behövde bara gå till mig själv och fråga, hur skulle jag ha upplevt det att flytta under gymnasietiden till exempel?
Trots Livs svårigheter rymmer berättelsen både komik och hopp, inte minst i närheten till pappan och i nya vänskaper av en helt annan kaliber än dem som Liv har lämnat.
– Jag tänker mycket på vilken känsla jag vill att läsaren ska ha när hon slår igen boken. Och i det här fallet ville jag att det skulle vara med en känsla av lättnad, att det inte skulle vara helt kört. Även om man är känslig och har det jättejobbigt så kanske man inte behöver ändra på sig och kan få det ganska bra till slut.
”Livet är inte alltid glatt. Jag ser ingen poäng med att böckerna ska väja för de här ämnena för att de är för jobbiga.”
DEN FÖRRA ungdomsromanen Djupa Ro handlar om ett kompisgäng som reser tillbaka till småländska Ingelstad för att gå på begravning. Halvvägs in i romanen förstår man att deras kompis, den 19-årige Jonathan har tagit livet av sig.
– Livet är inte alltid glatt. Jag ser ingen poäng med att böckerna ska väja för de här ämnena för att de är för jobbiga. Det handlar om hur man skriver om dem, men kanske också om vad man lämnar läsaren i efter läsningen.
– Jag gillar blandningen. Det ska inte bara vara roligt, men heller inte helt nattsvart utan ljus. Jag vill trycka in allt, det är så jag upplever att livet är.
För att hamna rätt och kunna navigera i sådant som tv-serier och musik djupintervjuar Lisa Bjärbo ibland ungdomar inför sitt skrivande. Att hon återvänder till Småland i sina romaner har mindre med Astrid Lindgren att göra och mer med att det var där som hon själv var ung.
– Det är väl så enkelt att jag måste gå tillbaka till mig själv och gräva där, då blir det lätt att jag tar med de här miljöerna också. Jag har en teori om att alla människor har en tid som varit extra viktig för dem. Min är gymnasietiden. Jag har väldigt nära till den.