Funktionsnedsatta extra utsatta vid sexuella trakasserier
Det är en komplicerad anmälningsprocess för funktionsnedsatta som har blivit sexuellt trakasserade. Det visar Alina Frennessens och Sanna Quists kandidatuppsats vid Högskolan i Halmstad.
De blev inspirerade av me too-rörelsen. För Alina Frennessen, 23 år, och Sanna Quist, 26 år, stod det tidigt klart att deras kandidatuppsats skulle handla om funktionsnedsattas upplevelser av sexuella trakasserier.
– Jag har alltid velat jobba med inkludering och ett hållbart samhälle för alla människor. Den här studien är inte så stor, men frågan bör lyftas, säger Alina Frennessen.
Sanna Quist har arbetat med funktionsnedsatta i flera år och för henne känns det som att vilken arbetsplats hon än är på, finns där någon som har farit illa.
– Jag har så många gånger träffat personer som har blivit utsatta för sexuella trakasserier. Det är vanligare än vad man tror och det är riktigt skrämmande, säger Sanna Quist.
Studien är baserad på nio intervjuade personer från en gymnasiesärskola, och Alina och Sanna har grundligt analyserat materialet med hjälp av sociologer och äldre forskning. Resultatet visar att majoriteten av kvinnorna i deras studie har erfarenhet av sexuella trakasserier och upplever stödet som otillräckligt.
– Många får inte sin röst hörd, utan tystas ner i stället. Det finns inget bra skyddsnät för dem. De kan bli trakasserade av personer utifrån, i färdtjänsten eller i sociala medier. Det finns så mycket mer att hämta än det som finns i vår studie och jag önskar att man kunde komma fram till något som gör att de inte är så utsatta som nu, säger Sanna Quist.
– Det är ett allmänt problem såklart, men de som är funktionsnedsatta är mer sårbara. De är i beroendeställning till andra. Man blir illa berörd över att de känner en sådan osäkerhet kring anmälningsprocessen, men framför allt att de inte alltid känner sig viktiga nog för att anmäla, säger Alina Frennessen.
Tjejerna har idag tagit examen från programmet Samhällsförändring och social hållbarhet vid Högskolan i Halmstad. Nu uppmanar de folk till att belysa ämnet och våga prata om problemen.
– Man måste informera personal om vad man ska göra när någon hamnar i kläm, för var gränsen går vad gäller tystnadsplikt är extremt otydlig. Det absolut viktigaste är såklart att de som har en funktionsnedsättning får sin röst hörd, säger Sanna Quist.