Olivia Schough – en historisk Hp-dribbler
1948 delades den första Hp-dribblern ut. Men aldrig tidigare har den gått till en kvinnlig fotbollsspelare. Tills nu.
Hon ville som ung inte spela matcher utan bara träna eftersom hon skämdes för att hon inte kunde Torup/rydös matchramsa i omklädningsrummet. Men så småningom blev det många matcher för Olivia Schough både på ungdomsnivå, i elitklubbar som proffs och i landslaget som gör att hon nu blir historisk som den första kvinnliga spelaren att få motta HP:S Dribbler.
– Jag är glatt överraskad, men framför allt otroligt stolt. Dels över utmärkelsen som jag förstår är ett stycke halländsk fotbollshistoria, dels över att jag som första tjej får den. Så jag hoppas att jag nu har banat vägen för fler tjejer i framtiden, säger Olivia med den sju kilo tunga statyetten i handen.
– Den här passar perfekt i hyllan i min etta på Kungsholmen, skrattar hon.
Vi står vid Mälaren mitt i ett vackert vinterskrudat Stockholm. Vid kajen nedanför Stadshuset ligger några skärgårdsbåtar förankrade med Djurgården på sidorna.
Och just Djurgårdens IF – det är Schoughs nya klubbadress efter att hon valt att inte förlänga med Göteborg FC.
– Vi ville olika i förhandlingarna, helt enkelt. Det handlade inte om lönen i sig utan andra faktorer med bland annat boendet som sammantaget skulle försämra mina förutsättningar. Och då kände jag mig inte uppskattad längre, förklarar Olivia.
– Så när Djurgården hörde av sig var det inte mycket att tveka på. Klubben fixade lägenhet direkt och har ambitionen att ta sig tillbaka till toppen. Så allt känns skitbra. Jag bor bra och har nära till både träning och matcher och själv ska jag försöka bidra till den fina sammanhållningen, både på och utanför planen. Men Olivia hade anbud från utlandet.
– Ja, men det var inte rätt timing ett Vm-år när speltid går före allt annat. Så jag ville inte riskera något. Dessutom vill tränaren (Joel Riddez) ha mig som forward – något som jag inte har spelat sedan 2015 i Eskilstuna.
För klubbarna i all ära, för Olivia är landslaget prio ett. Och därför kom det som ett dråpslag hösten 2017 när hon, i samband med att Peter Gerhardsson tog över som förbundskapten efter Pia Sundhage, plötsligt stod utanför truppen, petad.
– Nu vet jag ju på riktigt hur det känns att stå utanför landslaget, att inte få vara med. Och det vill jag inte vara med om igen.
Hur tog du dig tillbaka?
– Först var jag fruktansvärt besvikelse och jätteledsen. Det var som att ta bort min familj. Men sedan knöt jag näven och tänkte på det som Peter hade sagt, att jag stod på gränsen, men att jag måste bli mer delaktig i spelet, synas mer, bli mer ego och ta för mig mer.
Två landslagsläger senare var Olivia tillbaka i truppen och siktar nu på VM i Frankrike.
– Jag vet att konkurrensen bland anfallare är stenhård, men jag ska göra allt för att åtminstone komma med i truppen.
Det är också från tiden i landslaget som hon har sina starkaste minnen.
– OS i Rio (dit Olivia sköt Sverige) var magiskt. Inte minst att slå ut USA i kvarten och Brasilien, hemmanationen, inför 80 000 i semi. Men jag är evigt tacksam för att Lisa (Dahlqvist) slog in den avgörande straffen båda gångerna. För annars hade jag stått på tur... skrattar hon.
Trots att damfotbollen på senare år har fått ökad status lever många av fördomarna kvar.
– Ja, det är vardag för oss att få höra att vi ”suger”, är dåliga. Men vi kan inte rå för att killarna är starkare, snabbare och större – så är det ju bara. Vi vill bara ha respekt för vad vi gör, inte bli jämförda. För många lägger ner mer tid än killarna och har ett jobb upptill eftersom
snittlönen i damallsvenskan bara är 10 000 i månaden.
För Olivias del startade fotbollsresan många år tidigare, på 1990talet,hemma på gården i Vanered, en mil utanför Drängsered.
– Det var långt till kompisarna, men som väl var hade jag ju mina systrar, Lovisa, Lydia, Matilda. Vi höll på med alla slags idrotter på gården där det både fanns gräs, grus och asfalt. Och var det dåligt väder kunde vi vara på logen som var ombyggd till en dansloge och spela både fotboll, badminton, bordtennis eller något annat. Det var helt enkelt vår egen lilla idrottshall, minns Olivia.
Men det var fotboll som fångade den unga fröken Schough.
– Jag har fått berättat för mig att jag tittade på fotboll på tv redan som tvååring. Mamma och pappa hade spelat och Lovisa och Lydia gjorde också det medan Matilda föredrog musik och volleyboll.
Med en familj inom underhållningsbranschen, där pappa Bertil är motorn i Falkenbergsrevyn (som låg bakom nyinspelningen av ”Toppen är vårat HBK”), kan man kanske tro att det hade blivit Olivias val om det inte hade blivit fotboll. Men...
– Nej, då hade det nog blivit innebandy. Jag var faktiskt uttagen till landslaget när vi i Gällareds Goif nådde Sm-final. Men jag tackade nej direkt och valde fotbollen.
– Annars har jag ju också alltid älskat musik och teater. Men jag var den som satt på trappan och tittade på mina systrar när de stod på scenen på logen och sjöng. Jag ville ju också vara där, men vågade inte. Så jag tar för mig mycket mer i dag, men det har tagit sin tid. Så nu kan jag spela gitarr och sjunga själv, men uppträder ändå helst med mina systrar.
Första klubben blev Torup/rydö FF. – Min moderklubb, är Olivia noga med att betona. Det var en härlig tid. Lars-erik Karlsson var en fantastisk tränare och Torulund blev mitt andra hem. Men det låg ju en bit hemifrån så mamma, pappa, farfar och farmor turades om att skjutsa oss.
Trots att Olivia var tre år yngre än sina lagkompisar fick hon spela i samma lag som syrran Lovisa.
Men till en början ville hon bara träna, inte spela matcher!
– Fast det berodde på att jag var blyg och inte kunde matchramsan som laget sjöng i omklädningsrummet före matcherna. Det var skämmigt, tyckte jag, och därför ville jag inte spela.
Men så småningom lärde sig Olivia den och karriären gick, från flicklag och damlag, spikrakt uppåt i Torup/rydö som hon lämnade .
Via två år i Ullared, där Lovisa, Lydia och Olivia bildade högerflank, ”jag gick väl dit främst för att få umgås med mina innebandykompisar”, blev Falkenbergs FF 2007 hennes nya klubbadress, där hon som skyttedrottning med sina 19 mål hade stor del i att FFF tog klivet upp i ettan 2009.
Men något Elitflickläger i Halmstad blev det aldrig.
– Jag ville gå på konfirmationslägret i Nissaström. För mig var det ett enkelt val eftersom jag då hade en sådan fruktansvärd hemlängtan.
Olivia blev ändå uttagen i F17-landslaget, ”jag brukar förmedla det till andra tjejer”, och allsvenska Kopparberg/göteborgs FC hade nu fått upp ögonen för tjejen från de halländska skogarna som Olivia skrev på för 2009.
Samtidigt drabbades familjen av en stor tragedi när mamma Carin gick bort i bröstcancer.
– Det är sånt som gör att man får perspektiv på livet och lär sig att uppskatta det. Så det var en tuff tid med mammas bortgång, körkort, skolan, pendlandet till Göteborg och fotbollen. Samtidigt var fotbollen ljusglimten, räddningen mitt i eländet.
– Lärarna (barn- och fritid med fotbollsgymnasiet) var också väldigt förstående så jag fick gå ett halvår mer för att klara studierna. Studenten tog jag ihop med kompisarna, men sedan fick jag plugga extra för att hinna i kapp för jag ville inte ha det hängande över mig senare.
Fem säsonger i Göteborg, där hon på slutet tog en ordinarie plats, följdes sedan av en mardrömslik period i Bayern München.
– Vi sprang mycket på asfalt så jag förstörde knäna. Dessutom fick jag en halsböld och mådde inte alls bra så efter ett halvår bröt klubben kontraktet, säger Olivia som i stället valde ryska Rossijanka för att få speltid och bygga upp sig fysiskt igen.
För 2015 var Schough tillbaka i svensk fotboll och – Eskilstuna United, där det blev succé och bara en poäng från Sm-guld. Samma som i fjol med Göteborg.
– Men missen med Eskilstuna svider mest eftersom det i så fall hade varit en bragd, vi var ju inget stjärnlag.
Och just ett Sm-guld med Djurgården är nu målet – det och en plats i Vm-truppen och så småningom en ny sejour utomlands.
– Nu känner jag mig betydligt mer redo. Det var jag inte den gången. Men Tyskland blir det aldrig mer, hellre då England.