Violeta söker sanningen bakom sin broders död
I snart ett år har Violeta Diez Tapia försökt få svar på varför hennes bror Claudio fick så stora mängder läkemedel och om de orsakade hans död på den psykiatriska vårdavdelningen.
Det har snart gått ett år sedan 44-årige Claudio Diez Tapia hittades livlös i ett avskiljningsrum på en psykiatrisk vårdavdelning. Dödsorsaken fastställdes senare till blodpropp i lungpulsådern, men anteckningarna i hans journal väcker många frågor om hans vård och medicinering. Här är berättelsen om Claudio – och om hans syster Violetas kamp för att få veta sanningen.
Violeta Diez Tapia bläddrar i den svarta pärm som numera är sprängfylld av olika dokument. Här finns bland annat alla journal anteckningar f rånpsykiatrin som hon begärt ut, obduktionsprotokollet från Rättsmedicinal verket, Violetas anmälan till Region Hallands patientnämnd och brev till ansvariga inom psykiatrin.
För en lekman är mycket av innehållet svårtolkat, men Violeta har läst åtta terminer på sjukhusfysiker utbildningen i Lund, där bland annat farmakologi( läkemedelslära) är en viktig del. Hon läser högt ur den lista som visar vilka mediciner Claudio gavs under sitt sista dygn:
”En tablett Pargitan (5 mg), en tablett Stesolid (10 mg), ytterligare två tabletter Pargitan (10 mg), en injektion med Cisordinol-acurtard (150 mg), en injektion med Stesolid Novum (20 mg), en injektion med Trilafon (216 mg), en injektion Zyprexa 10 mg intramuskulärt, en tablett Temesta (2,5 mg), två tabletter Imovane (15 mg) ...”
– Jag tror att de har gjort en jätteblunder med Claudios medicinering och att de övermedicinerat honom under lång tid, men jag är inte ute efter att hitta en syndabock. Jag vill bara förhindra att det händer igen. Och så vill jag ge Claudio den röst som han aldrig hade inom psykiatrin, säger hon.
För att förstå vad hon menar behöver vi gå tillbaka ganska många år i tiden, ända till 1970-talets Halmstad. Här växte Claudio och Violeta upp tillsammans med sin mamma och pappa och en bror. Violeta visar en bild där hela familjen sitter samlad i en brunrandig soffa; Claudio balanserar leende på armstödet och Violeta sitter i mammas knä.
– Det här var när vi var en lycklig familj, säger hon kort.
Båda föräldrarna, som några år tidigare flytt från diktaturens Chile, utvecklade med åren psykisk sjukdom och fick allt svårare att ta hand som sina barn.
– När jag var nio blev jag fosterhemsplacerad, först i Halmstad och senare i Ängelholm. Claudio var då 16 år. Av någon anledning ansågs han tillräckligt gammal för att klara sig själv, men det gjorde han ju inte, säger Violeta.
Ur Claudios journal: ”Patienten i barndomen upplevt övergivenhet, tidigt börjat missbruka narkotika, legala farmaka. Narkotikamissbruk sedan 1990-talet, debut av psykotiska symptom från 1992. Vårdad upprepade gånger i Halmstad 1992–97. Diagnos: paranoid schizofreni”.
– Claudio var en skör person, som hamnade i fel miljö. Med rätt stöd och ett socialt nätverk kan även känsliga personer klara sig bra, men utan det stödet blir det som att gå på kvicksand. När familjen splittrades påverkades också banden mellan oss syskon, säger Violeta.
Våren 2001 händer så det som blir avgörande för Claudios fortsatta liv. Han är 27 år gammal och vistas på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning i Malmö. Efter att ha nekats permission blir han våldsam mot personalen och döms av Malmö tingsrätt för grov misshandel och försök till grov misshandel. Påföljden blir sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Denna tvångsvård kom
sedan att förlängas – år efter år efter år – och hade vid Claudios död pågått i 17 år.
Alla domar i förvaltningsrätten, där tvångsvård regelbundet ska prövas, följer i stort sett samma mönster: Läkare inom psykiatrin förklarar att Claudio har en allvarlig psykisk störning och måste medicineras för att inte ”återfalla i allvarlig brottslighet”. Utan tvångsvård befarar man att han ska sluta ta sina mediciner.
– Jag tycker det är konstigt att han kunde lyda under lagen om rättspsykiatrisk vård under så lång tid. Det stämmer säkert att Claudio behövde medicinering, men han var alltid ensam mot psykiatrin. Vid tvångsvård har du ingen möjlighet att neka medicinering. Säger en läkare att ”du behöver det här”, går det inte att hävda motsatsen och berätta att man mår dåligt av alla biverkningar, konstaterar Violeta. Ur Claudios journal: ”Patienten har ständigt varit ambivalent till läkemedel, vill ofta minska sin dos. Har bristande insikt i sin sjukdomsbild --- Är hela tiden vänlig, också när han nekas minskad dos medicin. --- Även modern önskar att sonen får minska/sluta med sina mediciner då detta påverkar hans ork mycket negativt”.
”Kraftigt överviktig, sannolikt som delfenomen av aktuell behandling.”
I olika omgångar får Claudio tillåtelse att vårdas inom så kallad öppen rättspsykiatri. Under flera år bor han på ett Lss-boende i Halmstad, där medicinerna intas under övervakning av personal, men där han i övrigt kan röra sig fritt och leva ett ganska normalt liv.
Ur Claudios vårdplan:
”Sköter sitt hushåll noggrant. Har husdjur i form av fåglar som han också ibland får ägg och ungar ifrån. Brukar åka iväg på utflykter, besöka olika ställen etc. Har sysselsättning sedan något
år tillbaka på frivilligorganisation och arbetar där några timmar, två gånger i veckan. Promenerar inte så mycket, cyklar nästan dagligen”.
Violeta funderar över hans tillvaro:
– Claudio fick egentligen aldrig en chans att stå på egna ben utan formades av psykiatrin. Han var väldigt medgörlig och tittade ofta ner i golvet. På boendet levde han ganska fritt, men han fick inte sova över hos någon eller ha någon hos sig. Jag vet att han var ledsen över det eftersom han längtade efter att ha en flickvän. Tvångsvården gjorde hans livsutrymme så litet.
I både journaltexter och förvaltningsrättens domar återkommer då och då passusar om risken för att Claudio ska bli aggressiv. Violeta känner inte igen den bilden:
– Jag har aldrig varit rädd i Claudios närhet eller uppfattat honom som farlig. Tvärtom hade han en
väldigt varm personlighet. Att det kom så många patienter och vårdpersonal på begravningen säger ju något. Men visst, han var stor och det kan ha upplevts som hotfullt.
Claudio hade med åren utvecklat en kraftig övervikt och vägde vid sin död 129 kilo. I kombination med intaget av antipsykotiska läkemedel påverkade detta hans sömn. I flera journalanteckningar talas om oroande andningsuppehåll, så kallad sömnapné. Sommaren 2016 börjar han också klaga över smärtor i underbenen, främst det högra.
Ur Claudios journal:
”Patienten lätt svullna underben, mer uttalat höger. Genomgått röntgenundersökning som visat normala omständigheter. Även blivit undersökt av internmedicinare avseende frågeställning djup ventrombos (=blodpropp, reds. anm.) och även friad i det avseendet”.
När Claudios psykiska tillstånd försämras skriver en läkare i journalen om tänkbara orsaker. Han noterar att det har varit mycket personalförändringar på Claudios boende och att mamman flyttat till en lägenhet som ligger längre bort.
Violeta funderar i stället över den 20 centimeter långa blodpropp som hittades i benet när Claudio obducerades, och som inte upptäcktes när han var i livet. Av journalerna framgår också att Claudio tidigare haft en blodpropp i lungan, vilket ökar risken för att få fler proppar. Det framgår även att han flera gånger legat bältad, vilket i sig kan bidra till bildandet av blodproppar.
– En så stor propp som Claudio hade i benet utvecklas inte över kort tid och den måste ha gjort fruktansvärt ont. Jag kan bara spekulera, men jag tror att han har haft flera kroppsliga symtom som tolkats som en psykos. Hur påverkar det en person att ha smärtor som ingen tar på allvar?
Ur Claudios journal:
”Patienten tenderar att somatisera (=omvandla till ett kroppsligt symtom, reds. anm.) vid ångestpåslag”.
”Upplever att han inte kan andas respektive att hjärtat stannar. Framför att ingen lyssnar på honom, ingen tar hans upplevda besvär på allvar”.
Sommaren 2016 förs Claudio mot sin vilja med ”polishandräckning” till en sluten psykiatrisk vårdavdelning på sjukhuset i Varberg.
Ur Claudios journal:
”Jag konstaterar att patienten är i behov av akut antipsykotisk behandling. Vill ogärna kombinera olika medel som negativt påverkar andningen”. På natten sker någon form av missförstånd och Claudio får mer och fler läkemedel än tänkt.
Ur Claudios journal:
”Patienten påtagligt besudlad, det finns avföring i avskiljningen, han är rejält sederad (=sänkt medvetandenivå, reds. anm.). Patienten visar påtagliga sömnapnéer. Kontaktar narkos.” Dagen efter förtydligar samme läkare:
”Jag bedömer att patienten inte ska erhålla mer bensodiazepiner (=ångestdämpande och lugnande medel, reds.anm.) då jag finner att det kan vara livsfarligt. Jag har satt ut det från läkemedelslistan. Ska sådant sederande (=lugnande, reds. anm.) läkemedel ges måste det ske i samråd med narkosen, enligt mitt förmenande. Jag kan konstatera att patienten var rejält illa däran under gårdagen med sin sömnapné”.
En månad senare, efter att Claudio bältats för att ges injektioner, skriver läkaren igen:
”Man ska vara mycket försiktig med att ge patienten bensodiazepiner med anledning av att han har en sömnapné. Rejäla sömnapnéer har också observerats på Cisordinol Acutard och det har stört patientens sömnåterhämtning allvarligt. Tillägg med bensodiazepiner bedöms därmed kunna bli letalt (=dödligt, reds anm.).”
Under återstoden av 2016 och 2017 framgår det av journalanteckningarna att Claudio vill slippa ta så mycket mediciner och återvända till sitt boende i Halmstad, men han nekas båda delar.
Ur Claudios journal:
”Det patienten uppfattar som biverkningar, som hemska fantasier nattetid, förefaller snarare vara relaterade till grundsjukdomen schizofreni”. Texten fortsätter på nästa sida
”Gör ett mycket lamt försök att suicidhota genom att berätta om en mycket sorglig uppväxt. Inga självmordsplaner.”
Den 27 februari 2018 befinner sig Claudio fortfarande på den slutna psykiatrisk vårdavdelningen i Varberg. Tjänstgörande läkare noterar:
”Har haft ett stort antal apnéer varje natt --- Försöker nu via Trilafon att få motsvarande antipsykotisk effekt som Klozapin. Patienten är mycket röstpåverkad. Skrattar ibland, gråter ibland. Har haft mycket svårt att sova utifrån andningsuppehåll.”
Klockan elva på förmiddagen beslutar läkaren om ”avskiljning”, det vill säga att Claudio ska placeras ensam i ett låst rum, och ordinerar den stora mängd läkemedel som Violeta tidigare läste upp.
På eftermiddagen tar en ny överläkare vid. Han skriver:
”Bitvis har patienten varit hotfull, bankat i väggen. Jag har därför tagit beslut om att avskiljningen kvarstår”.
– Min bror har nu befunnit sig i ett avskiljningsrum i flera timmar, med begränsade möjligheter att röra sig och med stora mängder mediciner i kroppen. Att han då reagerar och bankar i väggen är ju en fullt normal reaktion. I förhållandet läkare-patient så uppfattas det däremot som aggressivt och negativt, kommenterar Violeta.
Överläkaren fortsätter i journalen:
”Patienten ska erhålla injektion Zyprexa 10 mg intramuskulärt som är snabbverkande och efter injektion skall man avvakta en halvtimma innan man överväger att ge Temesta. Patienten har en känd sömnapné. Extravak kvarstår”.
Till slut somnar Claudio. Klockan 21.15 noteras i journalen att han
vaknat och ”direkt varit aggressiv och rusat mot dörren. Patienten bankar i dörren fram till ca 23:00, tar inga mediciner, endast Pergitan”.
Claudio somnar på nytt, men vaknar strax igen och får då två tabletter med sömnmedlet Imovane och en tablett ångestdämpande Temesta. Enligt journalen är det oklart om Claudio sväljer dem, men det finns ingen uppgift om att tabletterna kasserats eller hittats i avskiljningsrummet. vara helt absurd, särskilt med tanke på att en läkare tidigare varnat för hur vissa kombinationer påverkar Claudios andning och därmed kan vara livsfarliga. Var inte den varningen tydligt synlig för andra läkare som ordinerade mediciner? undrar hon.
I flera mejl och telefonsamtal med psykiatrin har hon försökt få svar på sina frågor.
– För mig är det här en dödlig kombination av mediciner. Jag vill veta hur man kommit fram till dessa doser och hur man övervakade hans andning och syreupptagningsförmåga under tiden som medicinerna var verksamma i hans kropp.
07.32 hittas Claudio livlös i avskiljningen av en sköterska, som just gått på sitt pass. Efter 40 minuters hjärt-lungräddning, där man slutligen får i gång hjärtat igen, förs han till intensivvårdsavdelningen för fortsatt omhändertagande. Violeta och övriga familjemedlemmar blir samma morgon kontaktade av personal inom psykiatrin och samlas i Varberg. Claudio ligger nu i respirator, men det förklaras att hans hjärna tagit stor skada av andningsuppehållet och det efterföljande hjärtstoppet. Den 6 mars klockan 10 tas beslut om att stänga av respiratorn, mot de anhörigas vilja. – Efter att respiratorn stängts av tog det ytterligare fyra timmar innan Claudio slutade andas för egen maskin. I fyra timmar kämpade han för sitt liv och det rann tårar ur hans ena öga. Det var fruktansvärt att se och lyssna till, säger Violeta.
Den läkare på intensivvårdsavdelningen som utfärdade Claudios dödsbevis väljer att kryssa ”ja” vid frågan ”Finns skäl för polisanmälan?”. Denna ruta ska användas ”om dödsfallet har eller kan ha orsakats av yttre påverkan (skada/ förgiftning) eller fel/försummelse i vården”.
En polisanmälan görs också, där det anges att Claudio avlidit ”under något oklara omständigheter”. Anmälan leder till att polisen i Varberg beslutar att det ska genomföras en rättsmedicinsk obduktion.
Claudio obduceras tio dagar efter att respiratorn stängts av och 18 dagar efter att medicinerna intagits. I obduktionsrapporten konstateras att man inte med säkerhet kunnat klarlägga vad som orsakat hjärtstilleståndet, eller när blodproppen i benet bildats. Vidare noteras att man hittat ”resttillstånd efter medicinska åtgärder”, men att det är låga koncentrationer, och att döden troligtvis orsakats av blodproppen i lungpulsådern, som i sin tur troligtvis lossnat från den stora blodproppen i underbenet.
– Obduktionen ger tyvärr inget svar på hur Claudios kropp påverkades av de läkemedel som han fick under sitt sista dygn, konstaterar Violeta.
I sin anmälan till patientnämnden ställer hon därför frågan ”Var det de mediciner han fått som orsakade andningsstilleståndet?”
Först nästan sju månader efter Claudios död, den 27 september 2018, gör psykiatrins chefläkare en anmälan enligt lex Maria till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Där uppges att det gjorts en intern utredning och att närstående informerats om anmälan. Enligt chefläkaren bifogas även de närståendes skriftliga synpunkter på vården till IVO.
Violeta vänder sig mot den beskrivningen:
– Jag har inte fått någon information från psykiatrin, trots att jag ställt mängder av frågor och bett att få se den interna utredningen. Jag har inte heller fått något skriftligt svar på min anmälan till patientnämnden. Vid ett telefonmöte i augusti sade man att utredningen inte var klar och att man inte fått obduktionsprotokollet ännu. Sedan dess har jag inte hört något.
– Allt jag vill är att psykiatrin inte sopar det här under mattan. Att man ser allvarligt på det som hänt och drar lärdom av det. Jag kan ju inte få tillbaka min bror, men något liknande ska inte behöva hända någon annan människa.
Enligt Inspektionen för vård och omsorg så pågår nu en utredning av ärendet.
Efter att respiratorn stängts av tog det ytterligare fyra timmar innan Claudio slutade andas för egen maskin. I fyra timmar kämpade han för sitt liv och det rann tårar ur hans ena öga. Det var fruktansvärt att se och lyssna till.