Marie-claire om när bebislyckan dröjer
När Marie-claires andra son föds drabbas hon av en djup förlossningsdepression. Första halvåret blir en kravfylld mardröm av gråt, stress, ilska och ångest. Här berättar hon om hur det känns när bebislyckan inte infinner sig och livet vänds upp och ner.
Folk & familj: Varje år drabbas tusentals föräldrar i Sverige av förlossningsdepression. Marie-claire Andersson från Halmstad är en av dem.
Augusti 2018. Sonen Levi är två månader gammal och storebror Elton lite drygt två år. Marie-claires sambo har börjat jobba igen efter en ledig och varm sommar tillsammans med familjen. Egentligen är allt ganska bra, men för Mimo, som hon kallas, känns tillvaron nattsvart. Så fort hon och barnen vaknar på morgonen längtar hon efter att det ska bli kväll igen.
– För varje dag som gick blev ju Levi äldre, och det var det enda jag ville. Jag längtade bara efter att bebistiden skulle ta slut, säger hon.
Dagtid finns det knappt ork till någonting, humöret är i botten och energin som bortblåst. Mimo, som alltid har älskat att träna och röra på sig, vill knappt gå utanför dörren. Hon gråter över allt och inget och har helt förlorat lusten att träffa människor. När sambon går hemifrån på mornarna är stressen extrem inombords. Hur ska det gå att ta hand om två barn ensam?
– När jag ammade Levi och Elton ropade att han var kissnödig samtidigt fick jag panik. Jag ville bara finnas där när de behövde mig, men kunde ju inte dela på mig själv.
Vi träffar Mimo i hennes och sambons villa i Snöstorp. Med en filt omkring sig, en kopp te i handen och en bebis som nu hunnit bli sju månader sovandes i rummet intill berättar hon om den mörka hösten 2018 – hösten när hela världen var upp och ner. I dag är sorgen stor över de månader som gått förlorade.
– Men trots att jag konstant mådde skit den första tiden älskade jag Levi från dag ett. Han har alltid varit min, kärleken kom direkt.
Det kan ha varit just det som gjorde att Mimo inte förstod vad hon drabbats av: Hon trodde som många andra att en förlossningsdepression innebär att man har svårt att knyta an till sin bebis. I dag vet hon att det kan yttra sig på flera olika sätt. Omkring var åttonde mamma, alltså drygt 12 procent, får symptom på depression i olika grad under tiden kring ett barns födelse. Motsvarande siffra för partners till den som varit gravid tros vara ungefär 15 procent.
– För mig var det mest en känsla av att inte räcka till. Jag har alltid haft otroligt högt ställda krav på mig själv som mamma.
Och kanske är det inte så konstigt att kraven varit höga, när den egna barndomen var ett rent helvete.
Mimos biologiska pappa misshandlade henne och syskonen under flera års tid, både fysiskt och psykiskt. Mimo kan inte komma ihåg att mamman någonsin ingrep.
Pappan ville ha söner, så hans döttrar var stora besvikelser för honom, och han missade aldrig ett tillfälle att upplysa dem om detta.
– Vi blev bestraffade för allt: om vi spillde på duken, var några minuter sena hem från skolan eller om vi lekte för högljutt.
Vad var det för straff?
– Han kunde tvinga oss att stå med ansiktet mot väggen och armarna upp mot taket i flera timmar. Orkade man inte hålla upp armarna fick man stå en timme extra. Eller så slog han oss med en stor pinne, ofta i handflatorna, för där syntes det inte.
När Mimo var tio år hamnade hon och syskonen i fosterfamilj. Det blev hennes räddning, fosterföräldrarna var varma och omhändertagande. Den biologiska pappan försvann, och när Mimo
Under hela min barndom fick jag höra att jag inte dög, så min självkänsla är väldigt låg. Marie-claire
var 16 år bröt hon all kontakt med sin mamma, efter år av förhoppningar, svikna löften och tomma ord.
– Hon var alltid full när vi skulle ses, fast jag bad henne att inte dricka. Jag orkade inte ha det så. Dessutom har jag alltid känt att hon valde bort oss när vi skickades till fosterfamilj.
Hur har allt det här påverkat dig tror du?
– Under hela min barndom fick jag höra att jag inte dög, så min självkänsla är väldigt låg. Plus att jag har ett extremt stort bekräftelsebehov.
När Mimo själv blev mamma svor hon på att ge sina söner allt det hon själv aldrig själv fick: De skulle få hoppa i vattenpölar, kladda i köket, leka, busa och känna sig trygga och älskade.
– Jag vill bara att de ska få vara barn, för det fick aldrig jag vara.
Och någonstans där – bland alla stora känslor, alla måsten, alla tankar på den egna barndomen och presssen på att vara världens bästa mamma 24 timmar om dygnet – tappar Mimo helt bort sig själv. När det andra barnet föds en solig dag i juni 2018 är det som att hon inte riktigt hinner med i svängarna.
– När vi kom fram till oktober var jag på botten. Jag kände att det knappt skulle gå att hålla ihop familjen, jag blev arg och ledsen för allt.
Så kontaktar hon BVC, berättar hur det ligger till, får komma vidare till psykiatrin och träffa en läkare. Fallet bedöms som brådskande och antidepressiv medicin skrivs ut.
Med hjälp av tabletterna, motion, en samtalskontakt, stöd från barnens farföräldrar och support från sambon samt vännerna är Mimo nu på bättringsvägen. Länge skämdes hon över medicinen; hon som gått igenom så mycket i livet ville klara ut även det här på egen hand. I dag har hon accepterat att hon behöver den, men det tog lång tid innan hon vågade prata öppet om det.
– Egentligen är det inte konstigare än att ta värktabletter när man har ont. I dag vet man att en depression kan orsakas av en brist på signalsubstansen serotonin, och det är inget jag kan styra över. Att ta medicin är det bästa jag kan göra för min familj just nu.
Liksom många andra som haft förlossningsdepression vittnar Mimo om kraftiga känslor av skuld och skam. Tankarna om att man borde vara glad och tacksam i stället för deprimerad och sorgsen när man har två friska, fina barn gnager fortfarande inom henne.
– Båda två har dessutom alltid sovit bra, ätit bra och inte gnällt särskilt mycket. De har varit ”lätta” barn. Jag har känt mig så dum som inte har kunnat njuta ordentligt.
Vad har du för råd till andra som känner igen sig i din historia?
– Att söka hjälp snabbt och ta all hjälp som erbjuds från vården, vänner och familj. Ensam är inte stark. Det är också viktigt att ha tålamod och ge sig själv den tid man behöver för att bli frisk.