Joakim Rönnbäck: Kan S, likt det brittiska Labourpartiet, göra en plötslig vänstersväng?
Vänsterpartister har tagit strid för enskilda idéer och reformer i svensk politik. Men de kommer inte att leda regeringar.
HP Ledare 11/2. Måndagen den 4 februari lanserades den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna med stora marknadsföringsinsatser. Dagens Nyheters debattsida vek plats, presskonferensen på ABF i Stockholm livebevakades och ledarkommentarerna smattrade in. Uppmärksamheten i svensk debatt hade, som så många gånger förr, riktats mot socialdemokratins inre liv.
Målet med Reformisterna är att opinionsbilda och mobilisera för att driva socialdemokraternas politik längre till vänster. I täten går den socialdemokratiske debattören och politiske serieentreprenören Daniel Suhonen.
Varför väcker då Reformisterna en sådan uppmärksamhet? Föreningens förslag är vänsterpolitisk skåpmat om höjda skatter, skrotade överskottsmål och höjda offentliga utgifter. Dels mobiliserar förslagen – det finns en kraft i när avsomnade medlemskap aktiveras i ett parti. Dels är Reformisternas rebelliska retorik kittlande mot bakgrund av Socialdemokraternas position i Januariöverenskommelsen.
Just när uppmärksamheten har börjat lägga sig efter dramatiska månader i svensk politik öppnas möjligheten till en ny vändning: Kan en vänsteropposition hota i överenskommelsens hjärta? Kan Socialdemokraterna likt det brittiska Labourpartiet göra en plötslig vänstersväng?
Sannolikheten i det sistnämnda bör bedömas mot bakgrund av S moderna politiska historia. Reformisterna opinionsbildar för avskaffade överskottsmål och en vänstersväng i ett parti som byggt sin självbild utifrån budgetsaneringen under 1990-talskrisen, angripit Anders Borgs statsfinanser från höger och som jobbat hårt för att bryta blockpolitiken i mitten.
Varför tar sig då tunga fackföreningsnära opinionsbildare an detta? Reformisternas program ligger trots allt närmare Vänsterpartiets. Initiativtagarna kanske helt enkelt är socialdemokrater, har ledarredaktioner från Flamman till Dagens Nyheter påpekat.
Ett mer realpolitisk skäl är att Vänsterpartiet aldrig är nog för vänstern. Partiets väljarstöd kan inte nå tillräckliga nivåer för att utmana om en ledarroll i svensk politik. Inte ens i en tid när dess systerpartier i andra länder lyckats slå sig in i kampen om populistiska väljarströmmar lyfter svenska V.
Uppsalaprofessorn Li BennichBjörkman har beskrivit svensk politik som uppdelad mellan nischpartier och baspartier. De förra sticker ut med enskilda sakfrågor, de senare gör anspråk på regeringsmakten.
Vänsterpartister har tagit strid för enskilda idéer och reformer i svensk politik. Men de kommer inte att leda regeringar.
Vänsterpartisterna och fackföreningsrörelsen må sluta sig närmare i motståndet mot arbetsmarknadsreformer, senast i veckan bjöds Jonas Sjöstedt in till LO:S styrelse. Men Socialdemokraterna leder den breda vänstern i såväl parlament som föreningsliv.
En oppositionsroll i socialdemokratins inre kan göra Reformisternas medlemmar till en faktor i regeringssamarbetet. Det kan inget nischparti erbjuda dem.
Inte ens i en tid när dess systerpartier i andra länder lyckats slå sig in i kampen om populistiska väljarströmmar lyfter svenska V.